Skall man kunna lagstifta om kastande av blickar? Om att någon inte skall få kasta sina blickar på en. Samtidigt som man sedan kan själv ta sig rätten att tolka tolka dessa blickar och säga vem som tycker eller tänker på ett sådant sätt att det bryter mot lagen?

Den som säger att vi inte får hysa förakt för eller mot en annan individ. Man kan inte skydda sig mot allt via lagar. Men man kan lära sig att inte låta sig hunsas med och att inte i onödan låta sig påverkas av hur man tycker eller tror att andra människor tänker eller beter sig.

På sitt sätt är andras beteenden en signal till en själv att låta sig provoceras eller ej. Om jag låter mig provoceras så kan jag ta itu med detta på något sätt. I mycket går det att lära sig hantera situationer som uppstår. Kan man inte uppfostra hela världen får man börja med sig själv.

Man kan välja att se på sig själv som ett offer för andras möjliga godtycke. Eller så kan man välja att inte se på sig själv som ett offer. Det går inte att lagstifta bort att någon fnyser åt en eller fäller 'dumma repliker'. Om så vore så skulle vi alla kunna anmäla varandra för att trakassera varandra stup i kvarten.

Jag kan komma på många situationer då jag själv möjligen beter mig dumt åt och om det fanns sådana lagar så skulle jag förmodligen vilja bryta mot dem för att sedan i en eventuell rättegång hävda min rätt att tänka och reagera fritt. Man bör inte i löjeväckande grad försöka att lagstifta bort friheten att tänka och reagera fritt.

Vill jag fnysa när jag passerar en person så bör det stå mig fritt att göra det. Samtidigt bör jag vara medveten om att jag måste ta konsekvenserna och ansvaret för mitt beteende mot andra. Särskilt om någon uppfattar det som en provokation.

Om jag väljer att låta min känslor ta sig uttryck så att någon låter sig provoceras så ger jag ju samtidigt den provocerade rätten att tycka sig se en handske bli kastad, åt sitt håll dessutom. Men istället för att be mig välja mellan värja och pistol kan vi klara av saken med en ordduell. En sådan kan jag ju förlora och få gå ifrån valplatsen med hängande huvud och inför en möjlig publik, tappat ansikte.

Men må så vara, det skall lära mig att inte i onödan provocera lika lätt. Jag lät mig en gång i tiden provoceras av hur en numera känd skådespelare och regissör såg på mig då vi råkades på stadens gator. Jag tyckte han kastade löjets blickar på mig och jag skummade av förtrytelse efteråt.

Jag som inte har några favoriter (Tommy Berggren) lät mig provoceras av vad jag tolkade som förakt över mitt klädval. Och jag har allt sedan dess verkligen undrat över om det var som jag tolkade saken, eller om han (Tommy Berggren) kanske bara gick i helt privata tankar just då och råkade le åt något högst privat och i egentlig mening kanske inte såg mig alls. Annat än som en del av gatans möblemang.

Det finns ju trots allt ofta mycket människor kring och på Sergels torg, en helt vanlig dag vilken som helst mitt i veckan och mitt på dagen dessutom. Men kanske borde jag väcka frågan om att stifta en lag trots allt, som skulle ge mig möjligheten att göra en polisanmälan så här en smula efteråt, om att jag uppfattade blicken och leendet som en förolämpning mot min person?

Det tråkiga är bara att jag inte har råd med någon advokat och att om tolkningen är fri för mig, den även måste vara det för andra. Det är ju så med lagar, skrivna som oskrivna. Vi skall alla kunna betrakta oss som lika inför den. Vi skall alla kunna fritt tolka den. Det gäller såväl åklagare som advokater, oavsett vilka intressen de säger sig vara satta att bevaka. Statens, individens, godtyckets och kapitalets.