Ensam jag levat så länge
visste till slut
ej av något annat.
Tog det för givet
och fann mig tillrätta,
trivdes med livet jag hade.
Men en dag Du satte dig ned
en ledig plats vid min sida
fast ännu en främling Du var.
Men Du behövde lite hjälp,
det var jag som råkade
finnas till hands just då.
Sakta lärde vi känna varandra,
ville ej tränga mig på.
En promenad tillsammans
i en främmande stad,
Du bjöd mig ditt vatten att dricka
ett förtroende jag tyckte det var.
Så enkel en handling det var
betydde så mycket för mig.
Helt plötsligt jag förstod
vad som i mitt liv fattades,
en kvinna att dela tankar
och upplevelser med.
Du väckte en längtan stark,
ensamheten blev svår.
Men breven Du sände
gjorde mig glad.
Om än vi ej ses något mera,
jag har dig i minnet kvar.

Erik A Andersson.