Det blåser.
Hennes röda hår fångar vinden och böljar kring hennes ansikte.
Liknar en fladdrande låga.
Som den låga som snart kommer att svälja hennes livlösa kropp.
Snaran läggs om hennes hals.
Det kalla repet får henne att rysa, det ser jag ända härifrån.
Hennes ögon finner mina och jag ser på henne att hon väntar på döden.

Jag samlar upp hennes aska själv.
En del fastnar på mina händer.
Svärtar ner dem, gör min synd synlig.
Det blåser.
Hennes aska får följa med vinden,
låta den bära själen vidare på sina osynliga vingar.