Att se denna förändring mellan nu och då.
Kontrasten mellan denna tonåring och den du är nu.
Vi är alla olika människor genom livet.
Cellulärt och mentalt. Kanske mer.

Med möjligheten att ställa er bredvid varandra.
Vad skulle hända?
Vad skulle du göra?
Eller, vad skulle Du göra?

Stanna
Iakta
Stirra
Sedan?

Skulle du ge ditt yngre jag den kram du alltid önskade att du fick?
Tröst från någon som fullständigt förstår.
En visare person som kan säga att allt kommer ordna sig.
Problem kommer alltid finnas hos oss men det du känner blir bättre.

Skulle du kunna acceptera denna allt för lika dubbelgångare?
Som anländer med svaga ord om tröst.
Hånande i sin trygghet. Sin frihet. Sin nedlåtenhet.
Skulle du ta ut aggressionen, inte mot det onda inom dig, utan mot det Dig som saknar det onda?

Vi lider när vi minns den vi var.
Ärr i form utav sparade bilder, texter eller faktiska ärr.
Vi kan sminka över dem. Dölja det som skämmer, skrämmer och gör ont.
Risken finns att vi smetar sminket tjockt lik den mask vi försöker glömma.

Vi skäms inte över den vi var.
Vi skäms över hur lite vi var oss själva.
Över att vi försökte vara någon annan innan vi visste vem vi var.
Är den du är nu det Du du vilse sökte efter?

Nej, vi är aldrig fullvuxna. Vi fortsätter utvecklas.
Vi är inte lager av färg på en duk. Den vi var finns inte i ens inre.
Arkeologer kan se hur en byggnad utvecklats.
Delar har återanvänds, lagts till, försvunnit. Men märken finns kvar.

Märken så gamla som från födseln tills nutid.
Märken som än idag påminner om vad vi vill.
Både det som saknas och vi vill utvecklas till.
Samt det som finns och märks, vilket vi avönskar oss.