En sval sommarbris blåser fukten ur mitt hår,

På vattenytan speglas himlens blåa prakt,

En gren bryts från tallen ovanför mig och faller,

Vilar på vattenytan.


Den stilla ytans reflektion är ett minne blott,

Fasaden är bruten och mörkret är avslöjat,

Om nästa gren skulle falla mot min sköra yta,

skulle ni se det mörka?


Mitt mörker är en bottenlös brunn utan flyktväg,

Ingen tunnel där man skymtar ljuset i dess slut,

Det är en brunn med hala väggar byggda av ångest,

Jag sitter fast.


Om jag klättrar uppåt tills jag når ljuset vid ytan,

Tills jag känner sommarbrisen mot min kropp,

Skulle den blåsa genom mitt hjärtas mörker då?

Torka bort allt svart.