vi dyker in i stadens ljusa atmosfär den omsluter mitt sinne
det förförande ljuset från frihetsstatyn säger att allting är lugnt där inne
det är allt ett mycket falskt ljus för ingen ler som varit här länge
något äter alla innifrån, något som driver alla till vansinne
jag ser dem stå krökta i ryggen med förakt mot smärtan de känner
Molgan står och stryper dem hårt, för varje sekund blir luftrummet mindre
jag känner hur det sakta börjar röras om i mitt inre
jag vill ringa och gråta till någon, är jag verkligen så nära mitt gamla vansinne?
men jag kan inte självömka nu, det är mer synd om de som stryps av sina minnen
munnen får tiga och de ångestfyllda känslorna kan jag inte tillåta spridas
på natten halar en siluett sig ner för ett rep från månen
jag vet inte vem det är men hon lyssnar och hissar sig upp på morognkvisten
nästa natt så lyser månen ljusare, den tar inte stryk, överskuggar stadens falska ljus
jag klarar en dag till,
jag lovar