Det lätta regnet som just hade avslutat sin företeelse lämnade små daggdroppar på de långa grässtråna. De tunga mörka molnen begav sig snabbt. Kvällen var sen och molnen på himlen uppenbarade den allra vackraste av tavlor. Både himlen och molnen bjöd till dans. Molnen förde himlen genom eleganta nyanser. Solen lämnade spår av ljus i himlarymden trots att den för länge sedan hade gått ner. Lukten av blöt asfalt spridde sig aktivt i den lilla byn där vi båda bodde.

Där stod vi du och jag, säkra och med blicken fast i varandras ögon. Vi log mot varandra. Utan tvekan tog vi båda av oss skorna, vi lämnade dem där vi stod och började därefter resan. Resan som skulle ta oss upp för byns kulle.

Barfota sprang vi där, hand i hand upp för kullen och genom det blöta gräset. Vi skrattade högt och ingenting kunde störa det som just hände. När vi slutligen hade nått toppen av kullen så vände jag mig mot dig och fattade tag i din andra hand. Jag fick på en meters håll betrakta hur vinden fattade tag i ditt hår och bjöd till himlens redan påbörjade dans.

Vi båda lade oss ner på rygg i gräset. Våra kläder blev snabbt blöta men det störde oss inte, vi var fulla av kärleken. Ögonen fick vandra fritt och betrakta himlens och molnens ständiga vals. Stjärnorna agerade dansgolv med sina små, fasta, nästintill osynliga ljuspunkter på himlavalvet.

Och där mitt i himlens rytmiska rörelser såg vi båda en stor måne, en måne som till stor del var transparent. Den gav plats till himlen och dess stjärnor. Han, månen ville inte störa. Det kändes som att han betraktade himlavalvets vals liksom oss, på säkert avstånd. Han var slående vacker, lika vacker som du.

Det lilafärgade skenet som han förkunnade genom molnen berättade för mig att tiden var inne.

Jag förde säkert och kontrollerat ner min hand i fickan. Mina fingrar hittade snabbt den lilla, hårda behållaren som var täkt med ett rött och luddigt tyg. Jag reste mig hastigt och föll direkt ner på ett utav mina knän. Min blick spändes i dina förbluffade ögon. Du blev chockad och jag blev nervös. Du visste nog vad jag var ute efter men tystnaden hade hittat mig. Jag vände mig mot månen och bad tyst om hjälp och på en hundradels sekund så belönade han mig med ett starkt mod.

- Vill du gifta dig med mig, frågade jag.

Din lycka bevisades genom dina våta ögon och ditt påtagliga jakande. Vi var båda säkra i blicken. Vi lade oss återigen i det blöta gräset och beslutade oss för att se klart himlens vackra vals. Det är nämligen ohyfsat att gå ifrån en pågående dans.