Idag trängde verkligheten in genom skalet,
smärtsam och hopplös stack den mig.
Det skedde vid lunch, men känslan satt kvar,
och i väntan på bussen övermannades jag.

Men där fanns också en annan verklighet.
I alltför nötta kläder och vildvuxet hår,
sträckte fram en nikotinluktande hand
för att fumligt torka mina tårar.

Jag försökte gömma mig, rädd som jag var,
för en ännu tyngre börda än den jag själv bar.
Men handen som ändå slöt sig kring min
var varm och trygg, och full av ömhet.

Där stod jag, i min rosa kjol
hand i hand med misären.
Och tror ni inte att jag lockades att le
mittemellan tårarna.