Något faller här
som aska mellan raderna
och jag tror inte bara murar raseras.
En vind som trasar upp river emellanåt
Och den tomma temuggen
Ska man fylla på eller låta
det vara tomt?
Du ser så trött ut.
Mina ögon är som bedövade
ja jag kämpar för att hitta ett sant sätt att se på dig
spegel
öga
själ
hand och ord
det blir ostämt
och något slår i vinden, den där vinden igen
som torkar ut mina händer
Ja jag längtar efter en cigarett
och en veckas svält
och en kopp kaffe
och en torsdag för ett år sen när allt var tråkigt
och harmset
och vi inte hade något att säga
och jag inte orkade känna men ville ta en dag i sänder
en grimas åt gången
och kunde leva ett år på det lilla
eller helt enkelt inte
brydde mig
men nu är livet sånt
och elden här för att stanna.
Mina ord kommer tillbaka och slår dig i magen
och spottar på dig
och sedan smeker jag din hand och tar på din sträva kind
och när jag var med honom tänkte jag på dig.
Och nu vill jag dö igen, men också lite mera leva.
Jag kan drömma om att sitta ensam vid telefonen och gråta
och att ta spårvagnen till havet för att gå ner mig i det
och att ingen skulle ställa frågan
jag kan längta efter att det tysta och det tegelklädda och det strukturerade,
den sura mjölken, vanorna,
röken ur munnen, högen med reklam
skulle färga in mig
och att väggarna skulle vara mitt språk
att ingen här skulle längta hem mer
så att den där sången jag hör, den där störande takten
kunde få ta över mig
Nu är det inte så. Jag ordnar allt. Det finns inga högar
som vi inte byggt tillsammans. Vi har inte en rad utan
varandras understrykningar under.
Och jag har haft ditt barn i min mage.