En ensam man i den mörka skogen går
mörkret hänger tungt i hans bröst
han irrar planlöst omkring
utför hans kind rullar en hopplös tår
här kan han låta sin ångest bli hörd
ingen här som hör hans röst
här får han möta sin skuld helt ostörd

Han gästade jorden en stund
men det närmar sig sitt slut
med hans vandring på jordens rund

Han skrattade och log
grät med någon som aldrig behövde fråga
när något inom honom dog
men var glad att han slipper sin plåga
i vetskap om att utför hans kind
rullar aldrig mer någon tår