Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En roman baserad på häpnadsväckande sanningar inom den svenska psykvården. ISBN 978-91-977393-0-6


Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet_I

Kapitel 11, En vanlig dag på avdelningen

Badbybackens psykiatriska enhet är en specialiserad psykiatrisk verksamhet, en så kallad SPE, som tar hand om grav psykisksjuka patienter som måste bli omhändertagna av de bästa professionella inom psykiatrin. Vad gör patienterna och personalen på en sådan enhet på dagarna?

Man börjar dagen med morgonrapport då får personalen en rapport av en nattsjuksköterska om händelserna under natten. Sedan blir man informerad om vad som ska göras under dagen och vilka patienter t ex ska besöka sjukhus eller sociala enheter för sina ärenden och vem tar hand om vem. På enheten finnes två TV-rum försedda med kabel-TV och soffor där patienterna kan fritt gå och sitta och titta på TV. De kan helt enkelt slappna av där och där är i princip deras fristad och de kan välja vilka kanaler de vill titta på. MTV och Fashion TV är vanligen mycket populära. Det finns också ett litet bibliotek som har mycket få besökare och ett litet musikrum som är ofta belägrat. Det finns tolv rökrum på hela enheten och de är ofta fullpackade med både personal och patienter. Det är förfärligt många bland personalen som röker och det är många som har börjat röka sedan de började på enheten. Många tar sammanlagd tre till fyra timmar rökpaus på ett åtta timmar pass dagligen. Rökrummen är mångas flyktställe, både för patienter och för personal. Det är många patienter som är rökare. De röker oavbrutet och dricker kaffe hela tiden. Många av dem är kedjerökare. De äter antingen nästan ingenting eller äter de mycket dåligt. Och de tar förstås hästdoser av psykofarmaka, neuroleptika och sömntabletter. Dessa patienter lider ofta av svåra psykiska sjukdomar, som Manodepressivitet, Schizofreni, Dubbel diagnoser, Paranoia och Personlighetsstörningar. Vid ett möte bestämdes om att man ställer fram kaffekannor på morgonen mellan 08.00 och 09.00, vid kaffepaus mellan 13.00 och 14.00, vid middag mellan 17.00 och 18.00 och vid kvällsfika mellan 20.00 och 21.00 då kvällspersonalen lämnar över enheten till nattpersonalen. Patienterna passar på att dricka så mycket som de kan under den tid kaffekannorna är framme. De röker så mycket och de flesta av dem har inte så mycket pengar för att röka oavbrutet och när deras pengar tar slut och de inte kan komma åt cigaretter, blir de riktiga dårar som kan ställa till vad som helst. Bella och några andra förvirrade patienter blir mycket populära när andra inte har cigaretter att röka.

Vid ett annat enhetsmöte bestämde ledningen att ta patienternas cigaretter ifrån dem. De patienter som var mest förvirrade och inte hade någon kontroll över sitt rökande lämnade sina cigaretter ifrån sig. Man låste in deras cigaretter i två skåp på avdelning 101 och 102. Man satte upp listor med patienternas namn och antecknade hur många cigaretter de skulle få, t ex en per timme, två per timme eller ett paket per dygn. Eftersom dessa patienter är så sjuka och förvirrade blev cigarettskåpen en guldgruva för rökande personal. Det var cigarettpaket som försvann från skåpen i höger och vänster. Ingen hade någon kontroll över det. Många började bli rökare för att få någonting av kakan. Det var gratis rep och många bland personal valde att gå och hänga sig genom att börja bli rökare. De flesta av patienterna var så sjuka och inne i sin förfärliga värld så att de inte protesterade om att deras cigaretter försvann. De få som märkte och protesterade blev stämplade som paranoida som bara hade vanföreställningar eftersom dr. Lotta hade ordinerat massvis med Respedal till dem. Dessutom vem är det som bryr sig om några cigaretter försvinner från en psykisk sjuk patient.

Var och en av patienter har också en låda för sig där man förvarar deras tillhörigheter som har något värde t ex id-kort, pass, plånbok, pengar. Vissa patienter har kontanter med sig för att köpa cigg eller läsk på den lilla kiosken som är upprättad på enheten. Det är tänkt att patienter som är på väg ut ska arbetsträna i kiosken. Det försvinner pengar från patientlådor och ingen vill verkligen komma upp med rutiner så att man kan skydda patienternas pengar. Det är enbart dagens arbetsledare som alltid är en sjuksköterska har nyckel till värdeskåpet vilken också är ansvarig för värdeskåpet. Sjuksköterskorna har så mycket att göra, enligt de själva förstås, så att de inte kan springa ner hela tiden för att öppna skåpet och dela ut pengar. De i princip ger skåpsnyckeln till skötarna som är dag ansvariga för patienter och det är skötarna som springer ner och hämtar pengar. På en dag kan det hända att man öppnar värdeskåpet tio gånger och det är mycket möjligt att tio olika skötare som öppnar skåpet. Sedan om någon under dagen eller senare under veckan uppmärksammar att det är pengar som saknas då kan man inte hitta någon ansvarig för detta. Margareta, enhetschefen, är väl informerad om detta. Hon gör i princip ingenting för att komma till rätta med det och för att få bukt med problemet.

En kväll kommer Elenas mor och lämnar femhundra kronor till Andreas, en manlig sjuksköterska som anser att han kan lösa allas problem om han får bara makten. Han uppfattas av många av sina arbetskamrater som fjollig. Margareta vill inte ge honom kontrollen över enheten eftersom han är ny och obeprövad. Så han jobbar som en obetydlig sjuksköterska som ogillar sin position och som är dessutom mycket missnöjd med sin lön. Han lägger pengarna i Elenas låda och låser den i skåpet. Nästa morgon kommer han själv på att pengarna var borta. Han rapporterar vid morgonmötet att vi har bristande rutiner och det är pengar, cigg och en massa dyrbara mediciner såsom psykofarmaka, neuroleptika, och sömnmediciner som försvinner från medicinskåpet.

Enhetschefen Margareta Karlsson kommer snart att gå i pension. Hon har bara en dotter och dottern är förståndshandikappad. Margareta vet inte vem som är pappan till dottern. Och detta är inte viktigt för henne heller. Dottern är också total förlamad och ligger på ett behandlingshem. Margareta var 14 år gammal när hon tröttnar på sin tjatiga mor och flyttar från norra Finland till Sverige för att skaffa sig ett nytt liv på huvudstaden. Margareta hade en hatkärlekskänsla gentemot sin mor som aldrig berättat för henne vem hennes pappa var. Eller det var så att mamman inte visste vem Margaretas far var. Hennes flytt till Sverige och Stockholm var helt oplanerad och hon anländer i Stockholm en vinter dag 1961. Det enda som hon har med sig är en liten resväska med ett par kläder och skor. Hon har bara sextio kronor i sin ficka. Världen blir på en gång så skrämmande för en fjortonårig flicka som trodde att hon hade ett helvete hos sin mor. Men det verkliga helvetet börjar visa sitt äckliga ansikte i Skandinaviens vackraste huvudstad. Hon blir tvungen att bo ett tag hos olika äldre killar, ofta alkoholister eller narkomaner tills hon får ett jobb på ett litet äldreboende. Föreståndaren på äldreboendet tycker synd om henne och ger henne en sängplats på vinden så att hon kan jobba kvar och bo på äldreboendet. Margareta hamnar så småningom på psykiatrin. Hon får en tjänst som tvättare på ett stort mentalsjukhus i mitten av sextiotalet. Där träffar hon Constantin som jobbade då som städare på mentalsjukhusets tvätteri. De inleder en romans som varar för några månader. Den korta romansen mellan de två gör att de hittar någonting hos varandra som gör att de håller kontakten med varandra levande. Sedan när Constantin får sin läkarlegitimation godkänd i Sverige och börjar jobba som läkare på mentalsjukhuset låter han Margareta jobba som skötare på en avdelning. Han erbjuder sin före detta knull kompis att utbilda sig till mentalskötare utan att behöva låna pengar från banken. Den riktiga anledningen till att Constantin erbjuder Margareta en gratisutbildning är att han är rädd för att Margareta ska avslöja visa saker om honom. Margareta däremot bevisar att hon är en mycket lojal person mot Constantin. I själva verket är det Margareta som tar sin lila chef under sina vingar fast det verkar tvärtom på utsidan. Margareta är inte så mycket för skolan. Men hon tackar ja motvillig till utbildningen. Att gå en betald utbildning utan att behöva låna pengar och ha jobbgaranti efter skolavslutningen är lockande. Hon jobbar några år till och sedan söker hon sjuksköterskeutbildningen i Stockholm. Hon kommer in och läser ytterliggare två år till sjuksköterska. Hon går denna utbildning på arbetstid och behåller sin månadslön helt och hållet under utbildningen. Sedan börjar hon jobba på en avdelning där Constantin är chef. Constantin blir efter ett tag chef på det mentalsjukhus som han först började som städare på dess tvätteri. Han väljer Margareta som avdelningschef och därifrån tar Margaretas karriär fart inom Stockholms län landsting. Margareta bor ensam och har varit singel i mer än 15 år. Hon sa en gång att hon är beredd att ge halva sin lön för att bli kär igen. En gammal, ensam kvinna med en sjukdotter orkar inte tänka på enheten. Det duger som det är. Samma dag som Andreas rapporterar om stölden ger Margareta order om att man inte ska ha mer än 200 kronor i varje låda i fortsättningen.

– Så fort det handlar om mer än 200 kronor lämnar ni det till sekreteraren så att man kan låsa in dem i kassaskåpet. Pengar mer än 200 kronor ska inte bevaras i värdeskåpet längre.

När det gäller medicinerna som försvinner från medicinskåpet kan ingen komma upp med en bra lösning. Och Margareta låter den vara som det är än så länge. Det finns många förvirrade psykisksjuka patienter som inte har koll på sina mediciner. Och det finns sjuksköterskor som man kan se direkt att de missbrukar tabletter så fort man tittar på dem eller pratar med dem. På Badbybacken finner man både manliga och kvinnliga sjuksköterskor som har valt att jobba inom psykiatrin för att få tillgång till gratis lugnandemediciner och sömntabletter, så kallade lyckopiller. Rykten går att man säljer dessa tabletter på svarta marknaden på Sergelstorg. Det finns överskådliga vidbehovsmediciner i omlopp vilka sjuksköterskorna får dela ut till patienter som kommer och vill ha extra tabletter. Sjuksköterskorna tar dessa mediciner för sig själva och fyller sedan i blanketter för att den och den patient har fått vidbehov medicin. Ingen frågar dessa patienter om de har fått extra mediciner. Även om man frågar dem ingen av dem kan ge ett korrekt svar. De är så sjuka så att de inte ens minns sitt eget namn.

Vad gör man mer på en sådan specialiserad enhet med så många professionella personal?

På enheten finns också två verkstäder, en med större kapacitet med en arbetsinstruktör, Ulf och en med ett mindre kapacitet med en arbetsterapeut, Catharina. Patienterna väljer själva om de vill gå dit och lära sig något. Dessa två enheter är upprättade för att patienter med arbetsförmåga ska arbetsträna där så att de kan underhålla det de kan eller förbereda sig för ett fritt liv efter utskrivning. De är fria för att utnyttja dessa enheter, och man använder inget tvång. Man ska inte tvinga patienter att gå och arbetsträna. Att tvinga patienter gjorde man på sextiotalet i de stora hospitalen, men man gör inte det inom den moderna psykiatrin som har sin grunduppfattning i den socialpsykiatriska teorin att även mentalsjuka patienter ska ha sin frihet och sin vilja. Och att de ska behandlas med respekt och värdighet. Men det finns ett men. Man kan tvinga de att röka mindre och sedan stjäla deras cigaretter. Man kan tvinga dem att lämna in sina pengar och sedan stjäla dem. Man kan tvinga dem att stanna inom hus om de gör fel. Man kan stänga in dem hur man vill utan att respektera reglerna som finns, men man kan inte tvinga dem att arbetsträna. Ulf och Catharina är superglada för att de inte behöver ta hand om så många patienter. Det kommer två/tre patienter till dem varje dag. De leker liter grann där och sedan går de i sitt rum. Patienterna kallar dessa två arbetsenheter för det psykiatriska vuxendagiset.

Vad gör patienterna om de väljer att gå på dessa dagis. På Ulfs dagis finns det några maskiner där patienterna kan till exempel göra olika leksaker av trä. Man tillverkar olika leksaker med träplankor. Det är ingenting man tillverkar för att senare sälja. Allt man kan tillverka är till exempel korsar, ramar, fåglar av trä och sedan hänga dem i sitt rum. Hos Catharina, om hon är någonsin på jobbet, eller på sin verkstad, kan man sy och göra grejer med tyg. Man kan måla också om man vill. Patienter som går dit gör också tygtrasor och dukar. Under alla dessa år har jag sett en patient som ville måla. Patienterna är vuxna psykisksjuka individer, många med stora sociala och familjeproblem bakom sig. Men de i många fall förstår mycket bra om vad som pågår runtomkring dem. De vill inte gå på dagis på äldre dagar. Dessa patienter har varit på Badbybacken i flera månader och i många fall i flera år utan någon vårdplan trots att enheten är skyldig att upprätta en vårdplan senast två månader efter att en patient tas in.

Häromdagen hade vi en stor grupp psykvårdpersonal från England. De var hos oss på studiebesök. Psykologen Eva Nyman och familjeterapeuten, dr Marie Persson tar sina utländska gäster runt på enheten med stolthet och visar dem hur vi arbetar för att förbereda våra patienter att komma ut till ett vanligt liv igen. Dr. Marie Persson som hade siktat på att bli docent publicerade en artikel på tidsskriften Socionom där hon gav en utförlig beskrivning av det enorma arbetet personalen lägger ner varje dag för att skapa en terapeutisk allians med sina patienter och hjälpa de tillbaka till det normala livet och en bättre psykisk hälsa. Artikeln fick en stor uppmärksamhet och blev publicerad senare även på DN. Marie blev kallad till ett personligt möte på den psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Hon blev senare chef på en neuropsykiatrisk avdelning och docent med friheten att använda skattebetalarnas pengar för att bedriva forskning inom psykiatrin. Marie släppte inte Badbybackens psykiatriska enhet utan var hos oss minst en dag i veckan. Hon startade på en gång en serie av studier på både öppenvårds patienter och LRV - patienter. Målet var bland annat att bli professor så fort som möjligt.

När tiden så småningom närmar sig till klockan tolv då förbereder patienterna, de som är förstås intresserade av mat och är hungriga, för att komma ner till matsalen och äta lunch. Susie är alltid intresserad av att dela mat. Hon delar rättvist och slutar att dela mat prick klockan ett. Hon påpekar att man ska vara pedagogisk även när det gäller lunch.

– Dessa patienters problem är att de inte haft någon struktur i sitt liv och det är därför de är som de är. Den som inte kommer ner till lunch i tid ska vara utan mat så att han eller hon ska förstå att detta är en institution och inte hemma hos mamma.

Susie struntar annars på att dessa patienter ligger kvar i sina sängar hela förmiddagen, går upp vid lunch, kommer ner och äter sin mat, vissa av dem i alla fall, går och röker, går upp och lägger sig igen till klockan fem, kommer ner och äter middag, går och röker, går upp och lägger sig, eller går i TV-rummet och lägger sig på soffan och tittar på MTV. En del av dessa patienter går till musikrummet och lägger sig där och lyssnar på musik. De flesta spenderar nästan hela dagen, sju dagar i veckan i de tolv rökrummen på enheten. Detta är i princip vad patienterna gör på denna specialiserade enhet förutom att vissa av dem blir skickade till Huddinge universitetssjukhus för elchockbehandling och för inläggning på en helt och hållet låst avdelning på grund av att de har hotat eller slagit någon personal.

Och så finns det personal som gått upp i vikt trettio, fyrtio kilo sedan de har börjat jobba inom psykiatrin tack vare tre gratis måltider, obegränsade gratis fika och förstås det höga tempot då är man på språng hela tiden och inte ens har tid att röka en cigg på sitt pass.

Ur ”Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet”, sidan 63, 




Övriga genrer (Essä/Recension) av Samuel E. Rajeus VIP
Läst 439 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-06-14 11:56



Bookmark and Share


  Anita Westin
Hu. Nattsvart.
2014-06-14

  walborg
Sorglig läsning om hur det kan bli när ingen tar ansvar
2014-06-14
  > Nästa text
< Föregående

Samuel E. Rajeus
Samuel E. Rajeus VIP