Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Texten är inte riktigt klar än men kommer att handla om kärlek it´s all about love som allt annat här i världen


Fyra kilometer

Hur vet man att man är kär?
Det kan handla om ändlösa nattliga MSN-konversationer, ett extra klädbyte innan frukost eller bussar man missar bara nästan med flit. Om klassiska klyschor man plötsligt lever upp till, varma dagdrömmar eller kalla fötter.


Han har aldrig några vantar och jämt syns blåmaskiga ådror genom huden på händerna. Nedbitna naglar, smala fingrar, sådana som passar bättre för avancerade musikinstrument än matteböcker.
(det här är mer självterapi än skönlitteratur)
Hon har inte tänkt på det tidigare men kanske är händerna den sexigaste delen på människan. Kanske är händer den sexigaste delen på människan och kanske har han de sexigaste händerna i världen.

Det här är en kärlekshistoria, för att undvika missförstånd berättar jag det från början, en kärlekshistoria, ingen sötsmäktande radiomatchballad eller rosaröd Hollywoodromans, ingen klassisk saga med prinsar och sessor, ingen nyskapande sexuellt frigjord provokation.
Bara en kärlekshistoria, en historia om kärlek.

Det började en fredag i mitten av oktober. En fredag som alla andra fredagar med en fest som alla andra fester. Klassisk gymnasiemusik och klychig sjuttonårsfylla. Smuggelsprit, braja på verandan och ”Fy fan vilken bra lååååååt”
Klockan är halv elva och det kunde ha blivit en helt vanlig kväll.

Hur vet man att man är kär?
Det kan handla om att stanna provocerande länge på tråkiga fester, skratta åt skämt som egentligen inte är roliga eller besatthet av en viss sorts godis. Det kan handla om att aldrig i hela livet vilja tvätta lukten ur en tröja igen eller småsmå darrningarna på rösten varje gång man försöker säga något smart.


Han har smala axlar och tygskor med hål i. Det känner igen varandra men har egentligen aldrig hälsat förut. Kanske en kompiskompis eller någon på skolan.
Nu sätter han sig bredvid henne, tränger sig ner mellan ölflaskor och fulla fotbollsfjortisar, räcker fram ett leende och
Hej…Simon
Sofia
På en anonym soffa i ett anonymt hus i en ännu anonymare svensk förort. Under kan ske och genom två mil pubertesimage kan man faktiskt träffas. Träffas och prata och dricka vin och flytta närmare medan timmarna går. Flytta närmare och skratta och fumla och famla och ramla rakt ner i en nacke, värme, kyss, förälskelse.

Efteråt är allt hon minns att han luktade svagt av hubbuabubba-tugummi och hemmagjort vin.
Hubbabubba som när man gick på dagis och tävlade om vem som kunde blåsa störst bubblor.
Hemmagjort vin med hallonsmak och alldeles för mycket socker.
En Sofia med balongkjol och för många dagdrömmar.
En Simon med kalla händer och trasiga tygskor
Det är fest i puberteskosmos och jorden kretsar kring en för liten soffa i en gul förortsvilla.

Han cyklar hem några timmar efter midnatt. Fyra kilometer och kyssmärken i nacken. Det här är en fredagskväll i mitten av oktober, en tidig lördagsmorgon. Helgen är hundra mil lång och på måndag är allt glömt.
Borta, utsuddat och förträngt.
När de passerar varandra i korridoren hälsar dom inte. Simon låtsas prata med en kompis, går snabbt förbi. Sofia andas för snabbt och blir tvungen att stänga in sig på toaletten en stund innan svenskan. Skölja ansiktet och komma ihåg att det här är verkligheten. Gör dig inga illusioner. Hoppas inte.
Han är inget för dig.
Andas djupt och fortsätt med vardagen, glöm kalla händer och smala axlar. Det var bara ett hångel. En tråkig soffa på en ännu tristare fest och du var faktiskt full.
Han heter Simon och har en nacke att dö för. Men det är inte hon som ska dö. Inte hon inte hon inte hon, rabblar Sofia som ett mantra. Rabblar och rabblar och
han är egentligen för smal för att det ska vara snyggt. Benig, liksom ranglig. Ni vet en av dom skolsköterskan alltid väger en gång extra, skakar på huvudet och du borde äta lite mer.
Han är egentligen alldeles för smal och lång och frånvarande och har alldeles för trasiga skor.
Ändå ställer sig håren på Sofias armar upp när Simon går förbi i korridoren.


2.
Hur vet man att man är kär?
Det kan handla om att hålla andan och räkna till tio innan man går in i uppehållsrummet.
Om att ett leende kan rädda dagen eller veckan och plötsligt känner man igen sig i alla fåniga pop-refränger


Sofia kollar upp vart han bor på Internet. Knaprar in för och efternamn på hitta.se. Skriver ut en karta i svartvit med ett kryss ganska långt ner till vänster. Blåbärsvägen 23B. Det är svårt att föreställa sig att strecken och fyrkanterna på pappret faktiskt symboliserar verkliga vägar och hus. Att under krysset ligger ett radhus med kök och badrum och skrikande småbarn. Att någonstans i det radhuset sitter en Simon, en Simon med slitna skor och kalla fingrar. För Sofia påminner rutorna och linjerna mer om en skattkarta. Pirater har rånat någon riksbank, kartan leder till en guldskatt med glittrande pärlor och nedplockade stjärnor.

Hon går längs bokhyllorna på det lokala biblioteket. Stryker med handen längs raderna av böcker, plockar ner sina favoriter i tygpåsen.
Den oändliga historien, lilla prinsen, Momo eller kampen om tiden.
På vägen ut passar hon på att snatta biblotikariens stiftpenna.

Sofia skickar sina bästa barn-böcker på posten och stryker under ord i alla kapitel. Ord som om man lägger samman dom bildar långa känsloladdade brev. Texter så sprängfyllda av romantik att de detonerar om man skulle skriva ihop dom. Därför gör hon inte det. Därför stryker hon bara under en stavelse här, en rad där, lite i taget, en bit i sänder. Ord som blir meningar och stycken.
Ord som översatta till alla språk utom svenska blir jag älskar dig.

3.
Hur vet man att man är kär?
Det kan handla om att plötsligt vilja klippa håret eller köpa nya jeans, om oprovocerad armsvett eller fjärilar mitt i vintern. Om pubertala Internetdikter och provocerande dagdrömmer halvvägs genom biologiprov. Om känslan av att bara bara bara han såg mig en ända gång skulle allt fixa sig,
(hur ofemenistiskt det än kan låta)


Han heter Simon och har en nacke att dö för.

Sofia sitter på svenskalektionerna och skriver brev. Klottriga brev där hon förklarar sig, brev med ändlösa bisatser och felsyftningar. Brev utan början eller slut eller innehåll.
Brev som bara är ett ända stort ta på mig, ta mig.
Brev som aldrig kommer iväg.
På håltimmarna stänger hon in sig i matsalens toaletter och fortsätter. Hela matteblocket och allmenackan.
2x(45y+13) = Simon
14 januari 17.00 se mig
När pappret tar slut skriver hon på väggarna istället. En liten ojämn handstil med blyertspenna. Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar digjagälskardigjagälskardigälskardigälskardigälskarälskarälskar..
Håltimmen tar slut, lektionerna börjar, första andra tredje. Låt tiden gå. Det bli lunchrast och gympa och Sofia sitter på sin toalett och försöker vässa pennan med naglarna. Försöker rista in avtryck i väggen på mental väg. Jag älskar dig.
Och på andra sidan tjugometer korridor och svettluktande klassrum läser en pojke med smala axlar och hålfyllda tygskor barnböcker alla sina mattelektioner. Momo, den oändliga historien och lilla prinsen.
Läraren himlar med välplockade ögonbryn och ger frågan till någon annan. Klassen viskar i smyg
och över anteckningsblock och cykelställ blir grådaskig höst, grådaskig vinter

4.
Hur vet man att man är kär
Det kan handla om att skriva patetiska noveller eller brev som aldrig kommer iväg, om förändrad klädstil, musiksmak eller inställning till livet i allmänhet. Om sömnlösa nätter och drömsprängda dagar.
Om att inte kunna tänka på annat än kalla händer och smaken av hemmagjort hallonvin.


Det kommer en dag när Sofia inte får upp sitt skåp i skolan. Det här händer med jämna mellanrum. Låsen är gamla och sällan smörjda. Frustrerad väntar hon utanför vaktmästarens personalrum i trettio minuter, men han är på tjänsteresa och inte tillbaka förrän på fredag. Till slut får hon lirka upp låset med en av Stinas hårnålar.
Det kommer en dag när Sofia äntligen får upp sitt skåp med Stinas hårnål och ut strömmar pappershjärtan. Dussintals. Små taggigt randiga hjärtan i papper. Utklippta ett och ett för hand från någons anteckningsblock. Någon som heter Simon och inte har sovit på hela natten. Tusen pappershjärtan, varje unikt. Nu har han kramp i handen och grus i ögonen. Saxen är slö och blocket slut. Natten har blivit morgon och ny dag. Sofia samlar ihop hjärtana. Hon häller ut gramatikböckerna i en hög på skolans golv och fyller ryggsäcken med frasande hjärtslag. De som går förbi i korridoren tittar och viskar. Några pekar och fler och fler undrar. Vem kan hon vara som förtjänar hundra gånger tio hjärtan alldeles själv?
Resten av dagen går Sofia runt med ett leende i ögonen och värmestrålar längs ryggraden.

Hur vet man att man är kär?
Det kan handla om att cykla en omväg hem eller hänga extra länge utanför matsalen. Om blickar som möts i smyg och meningslösa samtal man håller ändå. Diskussioner och bråk och brottning, fast vi håller ju med varandra egentligen. Håller med och om och av varandra. Men det är inte sånt man pratar om högt, förståss. Ordet ”Oss” har ännu inte fått någon betydelse.


Så tar hon en buss efter skolan. Kliver på 540 och åker fyra kilometer ut på någon landsbygd.
Förbi kossor och villor och tusen tafatta fantasier. Kliver av i en förort med symetriska radhus, hittar blåbärstigen 23b med hjälp av en skattkarta från hitta.se. ( guldskatter och nedskjutna stjärnor)
Står utanför dörren med fladdrande händer och darrande hjärta. Tänker ödesmättat att nu eller aldrig.

Sen blir det sådär som man bara läser om. Precis som alla dina dagdrömmar sen mellanstadiet och varma händer på kalla magar. Precis som tonårsföälskelse och nysnö och festivalhångel.

(jag upptäcker nya kontinenter í dina knäskålar, ser skulderbladen slå ut)

Efteråt hittar der varandra bland landskap av lakan, kullkuddar och bergskedjor av beskydd, sovandes.

Och morgonen därpå med sol som konfetti över trasmattan och kläder i en hög på golvet vaknar Sofia med någons andetag i nacken. Någon som fram till inatt var ett avstånd, ett brev en gång i veckan, ett leende i korridoren, en omöjlighet, ett personifierat \"aldrig\"
Det är en vanlig onsdag och Sofia är redan en timme sen till biologin, mobilen blinkar fyra missade samtal, ett meddelande avvisat. Radion talar om vårväder i november men allt hon kan tänka på är hur bra hans trasiga tygskor matchar hennes hallmatta.

5.
Simon bor i en förort norr om stan. Inget betonghöghus utan pastellfärgad medelklass och villa Volvo vovve. Normalt med stora bokstäver. Mamma pappa barn, Trygghet och varma familjefamnen.
Sofia är en av dom nu, välkommen. Tillträde beviljas.
Den vintern står lyckan i direkt relation till tidsintervaller.
Fyra kilometer utanför stan.
30 minuter på cykel, 20 på bussen,14 med tåget
Och Sofia blir expert på alla sorters plankning. Sjutton sätt att snacka omkull en busschaufför, fejka en biljett eller simulera trovärdiga kräkljud på tågtoaletten. Hon vet hur många gatlyktor det är mellan varje station och antalet soppåsar i olika sorters kupéer. (22 på nattbussen, 17 på pendeln)
It´s all about love
Allt är bara kärlek för när hon kommer fram står en pojke med smala axlar och hålslitna tygskor, som blivit genomblöta i regnet, på stationen. Hand i hand går dom hem och då är det värt illaluktande nattbussar och tio bortskolkade lektioner
Hela hösten och vintern, genom slaskblaskregn, luciasånger och vinterstormar.
Ett pojkrum med gula tapeter och affischer på band hon inte kan uttala.
Ensamhet blir tvåsamhet och varma skedar kalla januarinätter.
Ett plus ett blir två eller sex eller tre men aldrig i hela världen ett.

November december januari februari

Lycka i alla väderstreck.


6.
Sen går måndagarna och torsdagarna och alla andra dagar som inte är speciella eller unika. Alla helger hon har för många prov för att hinna cykla fyra kilometer, alla eftermiddagar han repar istället för att ringa. Man vänjer sig vid två par skor i tamburen, rusiga leenden och varma andetag i nacken. Man vänjer sig vid trogna telefonsamtal och hudnära bekräftelse. Man vänjer sig och slutar anstränga sig. Spänningen lämnar plats för trivselvikt och relationsrutin. November, december, januari, februari.
Varvade med fina dagar kommer dagar när ord träffar fel och hånglet går på rutin. Skolvardagsdagar och skavdagar. Dagar med slentrian sex, smutsiga underkläder och tystnad som kan äta upp ett förhållande. Hela tiden tänker hon att det blir bättre. Det är bara nyförälskelsen som gått över. Alla relationer pendlar. Snart blir allt bra igen

November, december, januari, februari.

Inget varar för alltid.

7.
Det kommer en dag när telefonen ringer.
Det tar slut här……..jag tycker verkligen om dig men…..

Men relation baklänges blir beroende och jag är inte bered, inte redo, inte färdig eller klar med mig själv och världen. Jag har ännu inget att ge dig som är tillräckligt stort eller starkt. Förlåt.
Och Sofia tänkte
Vad heter hon?
Har hon större bröst än jag
Sötare leende?
Bättre musiksmak?
Det tar slut här, slut slut slut

Sen lägger han på luren och slut betyder slut betyder slut och fastän ordet bara har fyra bokstäver rymmer det allt.

Hon gråter i hundra nätter och hundra dagar. Ensam på en trasmatta i ett kök som bara kanske är hennes eget. vänner kommer och sitter och håller handen, kokar te säger tröstande ord
det blir bättre. Det går över. Du glömmer honom. Det blir bättre
Vänner som värmer och peppar och skämtar och finns där. En dag två dagar femton dagar.
Det blir bättre.
Upprepar Om och om igen, som en besvärjelse
Det blir bättre Det blir bättre Det blir bättre Det blir bättre
kanske

8.
Man kan åka tåg i tjugomil för att glömma utslitna tygskor och blåbärstigen 23b. (Tjugo mil är fyra kilometer femtio gånger). Man kan pata hela natten utan att säga ett ord. Dränka minnet av kalla händer i diskodans och jargong. Åka bort och komma hem och låtsas som inget. Le åt tanten på tåget, skratta skolan rakt i ansiktet. Man kan skoja och ironisera, tugga sönder samtalsämnen och vara vaken tills man stupar i säng. Man kan dränka sig i sprit eller plugg eller upptagenhet. Någonstans vet man att slut betyder slut betyder slut. Här finns inte plats för kompromisser. Slut betyder slut betyder slut och någonstans har någonting gått sönder.
Någonstans har något gått av.
Det blir inte bättre.

9.
Hon träffar andra pojkar, pojkar med smalare axlar och snitsigare skämt. Pojkar som kan blanda drinkar och rulla splif, som har sett och genomskådat världen. Hon har sex i en röd manchester soffa, fjortisflirtar på något dansgolv och hånglar i en konsertkö. Det blir inte bättre. När kalle eller Arvid eller Johan lämnar sitt nummer på en lapp kan hon inte tyda tecknen. Siffrorna är på ett okänt språk och fastän han viskar i hennes öra är rösten fyra kilometer bort. Fyra kilometer bort bakom en öde landsväg och symetriska villaområden. Fyra kilometer bort, på så långt håll är det svårt att höra någon som viskar. Kalle eller Arvid eller Johan förstår inte varför hon inte svarar. De blir besvikna och irriterade och arga och Sofia klandrar dom inte. Hur skulle dom kunna veta att hon egentligen befinner sig i ett pojkrum med gula tapeter. Ett gult pojkrum under ett svart kryss på en bortglömd piratkarta.
Ett gult pojkrum överfullt av guldtackor och nedskjutna stjärnor.
Nedskjutna stjärnor som inte lägre tillhör henne.
Det blir inte bättre.

10.
Det kommer en dag när Sofia cyklar hem från biblioteket. Solsken över februarislasket och tunga bokkassar på styret. Hon svänger runt hörnet vid domkyrkoparken och krockar nästan med två
Förälskade ungdomar. Pang boom krasch. Tvärnit och slira i blötsnön. Två förälskade ungdomar med ögon som stjärnor och händer bara för varandra. Sofia kan inte andas.
Han har en beige fjällrävenjacka och nya tygskor. Händerna har vantar nu, vantar och värme. Hon ser inte tjejen, ser inte det bruna lockiga håret, svarta stuprörsjeansen och conversen med svarta snören. Ser in förlägenheten och ursäkten som dinglar löst i luften. Allt hon ser är två händer i samma vante,
den ena är hans den andra är inte hennes.
Allt hon ser är magnetism i luften och den där självklarheten som kan finnas mellan människor som vet vart dom har varandra. Som vet att jag & du är vi.
Att ett plus ett blir två eller sex eller tre men garanterat inte ett.

Det har gått tre månader och två dagar.
Tre månader och två dagar, 2160 timmar, 129600 minuter.
Stora tal, ännu större känslor.
Tiden läker inga sår, den bara hjälper dig att vänja dig vid
smärtan
och ont gör det, stört jävla ont.
Hon cyklar hem, hälsar inte, frågar inte hur det är, bara vänder och åker. Kassen med böcker går sönder, däcken slirar i snön och Sofia vet att såhär får hon inte känna. Det har gått tre månader, hon har ingen rätt till honom.
Han har ett eget liv och hon borde skaffa ett också. Vara stark och fri och självständig. Träffa nya människor, tänka andra tankar. Skratta när hon stöter på honom på stan. Le åt bruden och i alla fall låtsas oberörd.
Låtsas stark.
Hon borde inte vända om utan att hälsa, inte rusa hem och verkligen verkligen inte bryta ihop.
Men man känner vad man känner.
Det blir inte bättre.

11.
Fyrakilometer, fyrahundratusen centimeter. Hon har räknat.
Steg för steg timme efter timme att sudda ut, glömma bort och förtränga

Hur vet man att man är kär?
Det är ingen fråga utan en mening. Något man vet. Jag är kär. En insikt som träffar än i magen slår ner i huvudet, exploderar över hela vardagen och kletar in allt i fjärliar och klychor. Man vaknar en morgon/eftermiddag/tjugominutersrast/fredagskväll och vet. Vet lika säkert som att solen går upp och radio match spelar skitmusik. Vet som en sån där självklar sak man alltid har vetat (men kanske inte vågat erkänna?)


Man kan skrika och gråta och spela melankolisk pop. Man kan vägra gå ut och skriva pretentiös poesi alla sina mattelektioner. Det hjälper inte ändå. För sagt är sagt och gjort är gjort och ordet förlåt innehåller bara fem bokstäver. När man har sagt dom alla finns inget kvar. Inget.
Man kan klippa ut tusen pappershjärtan (exakt tusen, hon räknade dom) få kramp i handen och dricka för mycket te. Man kan lära sig spela något fånigt instrument, bränna melankoliska skivor och dramatisera. Trots att det är pubertalt och överdrivet och kanske mest av allt hopplöst, fortsätter man.

För man vill ju så förbannat gärna tro på lyckliga slut





Prosa (Novell) av tolvochfyrtiotre
Läst 3138 gånger och applåderad av 33 personer
Publicerad 2006-03-28 17:16



Bookmark and Share


    ej medlem längre
I'm speechless. Fantastiskt skrivet!
2011-09-11

    ej medlem längre
Helt fantastiskt, tonårskärlek, va!
Bara detta att man måste ha något... Älskar denna text!
Kommer återkomma hit många gånger när jag söker perspektiv.
2011-09-03

  helena_lundstedt
Du väcker minnen som var glömda och man känner alla känslor en gång till. En prestation. Och en fantastisk text.
2010-05-06

    strumpan
Jag har läst den här historien hur många gånger som helst och jag
vet inte vad jag skall säga riktigt för att beskriva vad jag tycker om den.
det är klart att jag skulle kunna skriva att den är fantastiskt och underbar för det är den men jag skulle vilja skriva någonting speciellt men jag kan inte hitta ord för det just nu så jag vill bara säga du är otroligt bra på att skriva och att det här är en av de finaste historier jag läst.
2009-10-26

  Olsdotter
Tack!
2009-07-28

    sårosa
nä, den är för underbar för att kommentera
2009-06-07

    ej medlem längre
jag är helt tagen.
detta var det bästa jag läst.
finns knappt ord.
framkallar tårar, känslor, allt man vill känna när man läser
en text.
du är bättre än du tror.
tack.
2008-11-21

  M.K. Jonsson
fan
så jävla bra
helt sjukt jävla bra
2008-09-27

  Kaylie
Jag vet verkligen inte vad jag ska säga, den här texten berörde mig som ingen gjort på länge och jag har tårar på kinderna. Istället för att tröttna på längden, fruktade jag för slutet för inom sig vet man nog, att i verkligheten finns det sällan lyckliga slut. Hur du berättar och skriver historien är helt enkelt fantastiskt.
2008-09-24

  mirrorball
herre fucking gud vilken underbart fantastisk text!
det här
var nog det vackraste jag någonsin läst.
& jag tänkte att jag skulle citera något.
något som jag tyckte alldeles sådär speciellt mycket om
men det går inte.
jag tror att jag skulle vara tvungen att citera hela då.
jag vet inte vad jag ska säga för
jag sitter här tårögd och darrar i hela kroppen.
den här texten är hur grym som helst.
du har talang med alla stora T i hela världen.
<3
2008-03-02

    eventualiteter
oj. förlåt, får jag kommentera igen ?
kanske inte.
men det gör jag ändå.
jag vet inte hur många gånger jag läst den här, men du ger mig gåshud och tårar varje gång.
du är så sjukt duktig så du fattar det inte.
verkligen.
jag älskar den här texten. dom här orden.
jag tror, att om jag ska vara ärlig, så tror jag det här är det som rör mig mest, av allt jag någonsin läst.
och ååh. jag vet inte vad jag ska säga.
puss.
2007-11-12

  Abandoned
denna är helt enkelt underbar,
vet inte hur många gånger jag har läst den här nu
....många
2007-10-29

  Abandoned
och när tårar förblindar och man inte längre ser tangenter kan man bara skriva två ord
bokmärker och applåd
2007-07-23

    eventualiteter
shit. jag kunde inte släppa den från början till slut. wow. wow wow WOW. jag vet inte vad jag ska säga. den var helt....wow.
jag älskar den. puss,

(btw, jag åker med 540n ^^)
2007-07-15

  aftermath
ung kärlek kan nog inte förmedlas bättre år 2007!
2007-01-09

    Duvan
Oj!
Det var det finaste och sorgsnaste jag har läst. Du har fångat allt med dina ord. Jag fastnade och kunde inte slita mig.
2006-05-03

    ej medlem längre
Oh god. alltså, jag vet inte, får man gråta för tonårskärlekens skull? Får man se tillbaka och bara böla kinderna plaskvåta? För det är vad du får mig att göra ju..Skickar böcker med understrykna ord för att texterna är

"...så sprängfyllda av romantik att de detonerar om man skulle skriva ihop dom. Därför gör hon inte det. Därför stryker hon bara under en stavelse här, en rad där, lite i taget, en bit i sänder. Ord som blir meningar och stycken.
Ord som översatta till alla språk utom svenska blir jag älskar dig."
2006-03-28
  > Nästa text
< Föregående

tolvochfyrtiotre