Vi möttes en tid då din värld var grå.
Min å andra sidan var rå.

Du visste redan från början att det var mig du ville vara me.
Fast du med egna ögon kunde se

Så många sår
på så många år
Så svårt veta vem man är
När man lär

Men jag ville vara mig själv med dig.
För du var tveklöst dig själv med mig.

Men ibland blir det inte som man vill.
Det hela stod still eller
så bara gick helt vilt till

Det blev andra sidan.
Föll handlöst och tappade andan.
Många känslor
Som slår
I min värld
Där jag som sagt inte var lärd.

Där tankar inte står stilla.
Det är som massor personer i en stor fucking villa!

Där det fanns en ond röst
Som högg i mitt bröst.
Hjärtat slog hårt
Att älska var svårt.

Sen när jag gick
Trodde jag det var modet.

Men det som jag fick
Var syret i blodet!

Nu är min värld grå, inte så rå.

Människor blev som spöken.
Och dem luktar som möken!

Nu är jag

Apitlös,
Sömnlös,
Rastlös,
Rotlös,

Tills jag hör din sång.
Är detta för alltid?
Eller finns det en sista gång?

Jag var och är kravlöst din,
Men önska att du igen ville var min.

Acceptans finns ingenstans!
Men det räcker inte med ett förlåt!
Jag har nog gjort dig tillräcklig våt!