Du påstår att världen inte är lika mycket min som din och du har försökt stoppa mig från att ta för mig genom att förklara att alla människor inte har samma värde. En människa som jag skulle inte ha samma värde som du. Enligt dig är du mer värd än andra. Ändå är det många av just oss du har att tacka för dina framgångar. Men du skulle hellre dö än erkänna det. När du kastar saker på mig brukar jag bli lite besvärlig enligt dig och du säger då att jag är orättvis mot dig och hackar på dig (efter allt du gjort för mig.)

När du kallat mig hora och jävla kärring brukar jag ta mig ton. Det gillar du inte. Du säger att jag borde skämmas och veta min plats. Du fyar åt mig och pekar där! När jag lagt mig ner på knä läxar du upp mig och förklarar hur värdelös jag är. Klart jag är värdelös älskling. I dina ögon. För vad skulle hända med ditt uppblåsta ego om du tvingades erkänna att jag var lika bra som du.

Nu ska du få höra på någonting som du aldrig har hört förut. Jag är överlägsen dig, då jag använder båda mina hjärnhalvor. Samtidigt.
De liksom kommunicerar med varandra. Det är faktiskt så det fungerar älskling. Blev du förvånad nu. Du brukar ju använda än den ena, än den andra och det går ju inte i längden.

Bara en liten sak till; du är ju min slav nu efter att jag överföll dig och band fast dig med ett rep i stallet.
Det är inte alls av illvilja jag gjort det utan bara för att du ska få lära dig vad det vill säga att arbeta från morgon till kväll. Därför har jag inte bestämt mig riktigt än, om jag ska behålla dig eller göra mig av med dig. Men älskling, vi gör väl så att jag funderar på saken och så hör jag av mig.