Det är söndagsmorgon och klockan är bara sex. Vaknade för en timme sen och kunde inte somna om. En tomhet inom mig gnager, av frånvaron av frid och kontakt med mig själv, med gud.
Ser gapet som en avgrund, där det mentala maler runt och de tankar som tänker sig själva i mitt huvud är en kaskad av negativ strömning, som tar mig allt längre ner i avgrunden, om jag inte stoppar dem. Jag blir som en betraktare som ser mig själv utifrån. Samtidigt som jag upplever det som händer. Någonstans vet jag att jag har förmågan att välja. Att jag med min vilja kan göra ett skift. Genom att bryta karusellen och själv välja vilka tankar jag ska tänka, vad jag vill ska näras inom mig. Jag vet ju att det jag längtar allra mest efter är kontakten i mitt hjärta, där det gudomliga inom mig bor. Jag vet ju att när jag är där blir det lugnt, alla malande tankar blir oviktiga och förlorar alltmer i styrka, tills de helt bleknar bort. Eller blir som ett brus från en avlägsen motorväg som inte längre berör mig. Som bara finns där, men som inte har med mig att göra. De är inte mina. Jag har gjort mitt val. Med utgångspunkten från mitt hjärtas visdom kan jag välja, om jag vill tänka alls och vad jag vill tänka på. Här kan jag också kommunicera med det gudomliga inom mig. Uttrycka mig, berätta om det som tynger mig och få vägledning. Här kan jag lyssna på min egen visdom. Här kan jag äntligen få ro.
Spänningen i käkarna gör sig påmind när jag automatiskt biter ihop. Jag ber om att få vara avslappnad och fritt kunna kommunicera. Fritt uttrycka mig och min sanning. Jag önskar inget hellre än att vara fri, känna mig tillfreds och ha glädje i livet. Det finns ett uttryck, att få mitt hjärta att sjunga. Dit vill jag hitta, till den platsen inom mig där jag är så glädjefylld och passionerad inför livet och skapandet, att jag av ren och skär glädje bara är den jag är.
Men djupt inom mig finns det sår som gör ont. Där bor en rädsla som håller mig tillbaka och som ständigt jobbar för att hålla mig borta från hjärtat, från livet. Som när mitt system i negativa tankebanor och skapar negativa gifter, som ger sig i uttryck i negativa bilder och känslor av att inte duga, att inte vara värdig, att inte vilja finnas till. Det är en kamp varje dag. Värst är det på morgonen.
Djupt där inne rör sig en stor orolig vulkan. Jag kämpar emot, jobbar ständigt på att kontrollera att fördämningen är förseglad. För jag vet att om det börjar läcka ut så går det inte och hejda. En våg som är som en tsunami, som är fullständigt okontrollerbar. Om den brister, kommer jag att brista. Jag har blivit förseglingen – för jag är så rädd för att känna smärtan. Kanske har den rädslan för att känna blivit större än att själva känslorna. Hursomhelst, så är det en kamp som är otroligt energikrävande och utmattande.
Vart har livet tagit vägen? Vad är det värsta som kan hända om jag släpper kontrollen? vad mer är möjligt? Tänk om det är tvärt om? Att det är det bästa som kan hända, att fördämningen brister och hela flodvågen av känslor får utlopp. Att jag har missat något genom att stänga in – istället för att se att det kan vara en väg. En nyckel. Gud, ge mig mod att släppa taget. Gud, ge mig mod att komma vidare, ge mig mod att våga leva. Jag vill inget hellre än att känna din närvaro, känna glädjen och livet flöda igenom mig. Vad ska till? Varför kämpar jag emot och varför är jag så rädd? Vad finns det egentligen att vara rädd för? Vad är det värsta som kan hända om jag släpper taget?
Jag vet ju innerst inne att du alltid bär mig, att du vägleder mig, att du håller min hand, därför att du älskar mig och vill mig väl. Jag längtar ju så efter att känna din hand i min, känna din kärleksfulla vägledning. Känna glädjen i samskapandet, när jag är med dig. När du använder mig och jag kan bidra till någonting.
Hur har jag kunnat bli som jag har blivit? Vart har den charmiga, livfulla, glädjefyllda, kreativa, uttrycksfulla, till tillitsfulla flickan tagit vägen? När tappade jag henne ur sikte? Nu är jag vuxen och jag undrar vart mitt liv tagit vägen. Vart tog mina drömmar och visioner vägen? Vad har jag åstadkommit? Har jag uppnått det jag ville? Nej. Har jag uppnått det gud ville? Ja.
Var det så att mina drömmar för mig inte sammanföll med guds plan för mig? Är det så att mina drömmar var sprungna ur egots illusoriska källa, och att min själ hade en annan väg? Hade min själ andra behov att utvecklas och mogna än att bara glida fram på ett bananskal i livet och få allt jag pekade på utan ansträngning? Om det är så, är det kanske inte så ändå att mitt liv är till ingen nytta, eller bortslarvat? Om det är så, kan jag ju bara hoppas på att det finns en mening med de val jag gjort, eller inte gjort. Att det finns en mening med smärtan, att det finns en mening som är bortom det jag hittills sett. Men jag undrar ändå över mina drömmar. Var de förgäves? Eller, har jag för lite tålamod? Eller har jag en felaktig förvrängd tro om hur de ska uppfyllas här på jorden? Jag kanske har flytt vägen till drömmen? Inte förstått att den är viktig. Jag har alltid varit så snabb, velat komma från a direkt till ö. Därför att jag vet att det är möjligt. Men jag inser också att i den fysiska världen – som jag nästan alltid haft ett motstånd att vara i, är så otroligt trög och långsam. Där jag kommer ifrån, går allt snabbt, där finns nästan omedelbar manifestation. Från tanke till resultat. Vad är det jag missar? Vägen. Vägen till målet kanske är viktigare än målet? Vad kan jag lära mig av det? Hur kan jag njuta av vägen? Vad är det jag mer behöver se för att komma vidare? Hur kan jag mer vara närvarande under resans gång, istället för att fly?
Vad mer är nu möjligt?