hennes kind förlorade sig i min handflata
och där, i köttet, i benen
fann hon vägen in i mig

jag kunde inte säga
var mina läppar slutade
och hennes tog vid

gatstenen gav vika,
på nattens ljud flöt vi,
våra steg ohörbara,
våra pannor utslätade

som en koala
klamrade hon sig fast,
inte för att hålla sig kvar
men för att omfamna skönheten
i allt vi gjorde, allt vi var

natten tog oss långt, långt bort
på vägar som inte var våra
vi stal vår tid, vi stal varann
och världen krökte sig runt oss