Själviskt inåtvänt, grubblande över livet stod jag där med blekt ljus reflekterat i mina ögon. Människor...män...Var är du? Du vet inte att jag ska läsa filosofi, fördjupa mig i den gränslösa labyrintiska trånaden efter en människa. Jag ska lära mig att jag är ensam. Transcendent, inte transcendntal. Detta betyder utanförskap. Aldrig i ditt väsande, aldrig i ditt Dasein...
Jag vandrar och vandrar i dina tankars gång och försöker fånga grunden till min egen existens. I dig. Esse est percipi - att vara är att uppfattas. Om du förnimmer mig så finns jag till. Om du ser bort så är jag endast en suddig ide, en förvrängd bild av mig själv som får min plats i din värld. Tro mig - varje min andentag är din. Jag är oändligt i dig. Jag är oändlig i dig. Även om jag för gott förblir luften för dig skall jag finnas till ändå så att du aldrig blir andfådd.
Så stod jag där i väntan på filisofin och tänkandet när han dök upp och det bottenlösa klara blåa återupplivade mig till livet...