aldrig har jag känt mörker
så starkt som nu
när det närmsta jag kommer ljuset
är dammet under sängen
dit jag flyr från gryningen

jag är rädd
mina armar skakar,
rädd för den jag blivit,
men mest för det jag orsakar

det är fullmåne inatt
och jag flyr från även den
den som förut var min vän

En minneslund vid vägkanten
på gatan där jag går
mot husväggen vilar tända ljus
tror inte jag förstår
vill gråta men
tror inte jag förmår