Jag har ett inre mörker, det tar över när hon ej är där. Jag är blind. Men hon är den som ljuset bär.
Utan henne är mitt liv så svart och intetsägande.
Hon förgyller min värld med nyanser och toner. Hennes harmoniska härvarande, jag har färger i miljoner.
När våra blickar möts, viker ingen undan. Jag tittar på henne utan att blinka, utan att blunda.
Ur mitt perspektiv, ser jag idealet. Jag ser naturlig skönhet. Men hon vägrar medge det. Hon kan spendera timmar på att förbättra sitt yttre, hon säger sig täcka över sina brister.
Men jag betraktar mig som världens lyckligaste. För jag får se hennes riktiga lyster.
Jag tycker om när hon lutar nära in på. Hennes ansikte, är så väl utformat, som en målning, som en saga.
Men jag befarar, att talet är ingen egenskap jag bevarar.
Hon vet inte ens att jag finns, jag lever inom slutna ramar.

- LordJanVonSchwedenJA