Det här med att bli paralyserad av tankar och intryck. Att det på insidan blåser på snabbare än tåget, men på utsidan bara en av alla på perrongen. Den som sitter kvar.

Jag sitter på perrong 14, i rusningstid på Stockholms centralstation och väntar på pendeln. Har suttit där minst en kvart och nu vill jag hem. Alla som står där ska med samma tåg som jag. Jag hör deras konversationer tillsammans med musiken i mitt headset. Som att ha minst fem radiokanaler igång samtidigt. Känner mig som en rund pusselbit i ett fyrkantigt hål och funderar om det syns. Måste springa in i tåget när det kommer så jag får en sittplats, tänker jag där jag sitter på bänken. Det känns bra med den varma kaffemuggen i handen iallafall, då behöver jag inte tänka på vart jag har mina fumliga händer. Musik och kaffe, tack som fan för det. Tåget rullar in. Södertälje C står det. Det är dit jag och alla andra ska. Dörrarna öppnas och perrongen töms när alla väller in i tåget. Funderar på hur världen ser ut från alla dessa människors ögon, och tänk om jag hade skrivit låten som just nu spelas i mina lurar. Dörrarna stängs och tåget åker. Kvar på perrongen sitter jag.

Jävlar.