Kommit ur kurs.
Tagit med sig
olika förråd i livet.
På dysterhetens äng.
Hur långt avstånd är det,
för att komma hem igen?

Känner den aktuella ångesten.
Sätter sig fast i minnet.
I den tid som försvinner iväg.

Så bultas det på dörrar. Trycker
in timmar och vilsenhet. Det
känns problem, befarar framtidsfel.

Det bygges berg som växer.
Ens dagliga verklighet befolkar
och möblerar om. Oron sköljer över,
kaoskänslor inom.

Upplever saknaden av hur?
Det tunga ger utsikter över
stunder. För mycket för
egen del i delarnas helhet.

Så ser man om natten.
Så har ensamheten blivit en vän.
Dock känner känslorna ännu mer.
Det som syns på dysterhetens äng.