för första gången,

eller rättare:

STÖTTE mot

Gud,


kom Han INTE som en

kurator, utan som

en KLIPPA, som

jag nyss gått

emot


och som

hotade falla

över mig, krossa

mig, om jag sa så

mycket som ett enda

ord av samma slag som

jag nyss sagt: om

Gud, vilket jag

inte gjorde.


Det märkliga var den

GLÄDJE jag kände

efteråt: att det fanns NÅGON

så FAST och ORUBBLIG

som den jag mött! och

denne någon ville jag

lära känna! just

därför.