Kan det vara för att jag saknar dig, som jag ännu, så här lång tid efteråt ännu som prisar dina förtjänster så som jag nu liksom då föreställer mig dem. Hur du hade håret, hur du såg på mig med sådana långa blickar, hur du log och hur glad du syntes bli för i allt jag förmådde mig att uppmärksamma din blotta existens. Kan det vara så att så här i efteråt, trots alla de år som gått sedan vi såg oss som älskande, förenades av långa samtal mellan så vitt åtskilda platser. Hur våra korta möten på perronger och i små restauranger i andra städer än våra egna. Hur våra möten bestod i stundom blott blickar, snabba kramar och flyende kyssar. Medan då jag kom hem till dig i natten, lade mig vid din sida och trots du sov det verkade som om du förnam min närvaro. Hur lyckliga vi var vid att vakna vid varandras sida och alla de sätt vi förenades på under några korta dagar. Kan det vara så att jag ännu minns hur du kysste mig med en värme och intensitet som kunde ha tagit andan ur vem som helst, blott någon annan fått smaka samma heta läppar, samma iver och uppsluppenhet. Kan det vara för att jag saknar allt detta, utan att tycka mig behöva som förstora upp eller förfalska dessa känslors förlopp och det utlopp de fick då vi ännu var ett par och höll av varandra ännu i många år även efteråt? När har jag väl någonsin sett, hört eller känt av en sådan kärlek som den vi kände för varandra då? När har jag väl någonsin tyckt mig kunna möta en varelse som du, känna läppar bränna som dina, en kärleks betygelser kunnat brinna som din? Minnen är förstås till för att bevaras som lyckliga förhoppningsvis, utan onödigt agg eller förebråelser. Ändå kan jag stundom känna av alla dessa 'om' som dem förutan kanske hade kunnat hålla vår låga brinna för evigt. Liksom blossa upp då och då i en enkel brasa eller rentav som då, på den tiden, en skogsbrand i jämförelse. Aldrig skall jag glömma din uppenbarelse, allt du gav mig, trots jag kände hur otillräckligt det kändes att själv söka motsvara och själv ge 'tillbaka', som svar på dina trevande försöka och när du så översköljde mig med värme och kärlek, höll mig i dina armar och var en sådan spjuver, både vuxen och som ett barn vid min sida. Som vi lekte, var spralliga tillsammans, dansade och ropade, sjöng ut vår kärlek och glädje över att ha just varandra. Hur vi vandrade i timmar på andra stränder än här. Aldrig skall jag väl glömma sådana kyssar som dina, sådana på upptäcktsfärd vandrande händer och ögons lyster. Aldrig mera skulle jag möta någon som du trots många äventyr och försök att upprepa upplevelsen. Hur än jag i mötet kramade, kysste och älskade nya kärlekar med annan sorts frenesi och lekfullhet, tycktes just tiden med dig vara just så ouppnåelig. Trots det fåfänga och fruktlösa i varje form av jämförelse. Aldrig mera skulle jag komma i vägen för en sådan uppenbarelse och upplevelse som du, som din. I all tid kom jag att bevara minnen av just dig, att kunna ännu ibland känna doften av vad du doftat, kunna tycka mig se ditt ansikte i andras ansikte. Ditt sätt att prata i andras röster, ditt sätt att föra dig i andras sätta att vara, springa, gå eller skratta. Aldrig mer kom jag att hålla dig i mina armar, aldrig mer fick jag höra dig gråta eller chansen att söka torka dina tårar. Aldrig mer skulle du komma springande in i min famn och lysa upp med hela ditt ansikte, skvallrande om ljuva känslor, i möte med just mig.