Jag visste. Jag visste vem du var. Jag visste vem du var när jag såg dig stå där, vid änden av min säng. De mörka kläderna och den mörka manteln. Där fanns inga som helst tvivel.  Jag visste. Jag visste, och det genast. Jag kunde till och med känna det; hur temperaturen i mitt rum föll när du först uppenbarade dig upp. Och jag visste, "Nu är det dags. Min tid har kommit."

Det är klart,  jag tyckte fortfarande att allt skedde allt för tidigt,  allt för snabbt. Min tid var slut. Den hade tagit slut allt för tidigt. Men jag visste. Jag visste. Jag visste att du inte skulle vänta. Det fanns inte tid till att vänta. Du visste det. Jag visste det.

Du tog min hand. Det var... din hand var inte kall eller så, bara ... Den hade inte någon  temperatur, i alla fall inte en jag kunde förnimma. Du tog min hand. Jag följde dig.  

Du rörde vid min kropp. Din hand sjönk igenom och sedan...Sedan rörde du vid min själ. Du rörde ... Nej, du tog den, du samlade in den. Du samlade in mig - mitt väsen. Efteråt så log jag, eftersom jag visste.  Jag visste. Det var dags att resa hem. Det var dags att släppa taget.

© December 2014