Fartyget gled ut från kajen och hans blick sökte ivrigt hennes späda gestalt ombord på däck. Han fick syn på henne, och när han stod där på land och såg henne försvinna ut på havet, kunde han bara inse att han hade gjort sitt livs misstag. Att han nu såg henne för sista gången, den insikten träffade honom som ett knytnävsslag. Att låta henne åka var kanske inte ett misstag, men allting dessförinnan hade varit det. Att bara följa med strömmen. Att inte säga ifrån. Men ingen hade sagt ifrån, och alla hade följt med strömmen. Det var kanske inte så underligt, när allt kom omkring. Situationen var desperat, och löftena guldkantade. Det som i själva verket var helt bisarrt, verkade logiskt just då. Alla drogs med, som när en underström suger en längre ut till havs, hur mycket man än försöker simma mot fast mark.

Så kom ryktena. Fruktansvärda rykten, som få tog på allvar. Konstantin Freisler hade inte tagit dem på allvar heller, men när fler och fler började prata satte tankarna igång på allvar. Kunde det finnas någon substans i ryktena? Någon verklighet bakom de osannolika orden? Bland de meniga var det ingen som visste någonting säkert – det var bara ord som viskades. Dachau, Flossenbürg, Natzweiler-Struthof. När allt mer pekade i riktningen att ryktena var sanna, var hela processen i full gång, och alla alltför indragna för att våga protestera.

Men så hände något som fick Konstantin Freisler att tänka om. Truppen förflyttades till La Rochelle. Och till Lucie. Lucie Tillion. Han såg henne för första gången på ett café på Avenue de Colmar, och det som han först lade märke till var de pigga ögonen. Den självsäkra blicken som signalerade övertygelse och skarpsinne. De tvivel som Konstantin ännu haft försvann när Lucies blick mötte hans, och när hennes ord, dag för dag, trängde djupare in i hans medvetande. När han först fick höra om hennes kommunisthat hade han lett osäkert utan att veta vad han skulle säga. Till slut började han dela hennes övertygelser. Till slut släppte han allt försvar, som när en dammlucka rämnar för trycket. Det som tidigare varit så märkligt, så skräckinjagande, var nu det enda rätta. Konstantin ägnade plötsligt varje ledig stund åt Lucie, och för hans romantiserande inre blev de två ett par som kämpade för det rätta – det enda rätta. De förenades av kärlek och hat, de två starkaste känslor som den då 23-årige Konstantin Freisler upplevt.

Dagarna blev till veckor. Veckorna blev till månader. Och Lucie Tillion blev Konstantins allt. La Rochelle var mer förskonat än många andra städer på den krigshärjade kontinenten. Inga nattliga bombräder, inga omedelbara hot om belägringar. Därigenom gavs en hel del tillfällen att ses, och även om det inte var tal om några långa stunder som de kunde träffas, träffades Konstantin och Lucie ändå flera gånger i veckan. Oftast träffades de för att promenera på Quai Maubec, men ibland drog de sig undan folkmassorna, undan hamnen och fartygen, undan alla påminnelser om att de levde i en stad i krig, till Lucies lägenhet på Rue Amelot. Kampen för det rätta planerades på kaféer, men lägenheten blev en fristad där de istället planerade för framtiden.

Men så hade saker och ting utvecklats till det sämre, när fienden vunnit strider och självförtroende. Landstigningen i Nordafrika. Landstigningen i Normandie. Trupperna hade kvickt tvingats omgrupperats, och Atlanthamnarna prioriterades. Såväl Saint-Nazaire och Royen som La Rochelle höll ännu ställningarna, men den medvind som Konstantin och Lucie tidigare känt var som bortblåst. Läget i La Rochelle var fortfarande stabilt, men det blev allt mer allvarligt. Det var därför man nu lät kryssaren Köln segla mot Argentina.
Fartyget gled långsamt ut från Quai du Lazaret, och hans blick sökte ivrigt hennes späda gestalt ombord på däck. Han fick syn på henne, och när han stod där på land och såg henne försvinna ut på havet, kunde han bara inse att han hade gjort sitt livs misstag. Att han nu såg henne för sista gången, den insikten träffade honom som ett knytnävsslag. När Köln försvann bortom horisonten vände sig Konstantin bedrövad om, och ställde sig på kajen med ryggen mot havet. Nej, det som hade utspelat sig i La Rochelle hade definitivt inte varit ett misstag. Att släppa henne ifrån sig var det däremot.

September bjöd inte på något behagligt väder. Kalla havsvindar blåste in över den belägrade staden när Konstantin sprang längs Avenue de Colmar, och det slog honom, att det var där som han först träffat Lucie. Ett lätt regn började falla, men snart övergick det i ett skyfall. Konstantin vek upp kragen på sin uniform, men när han såg en dörr på glänt, skyndade han in i skuggorna för att ta skydd från regnet. Han kom in i ett stort rum där det luktade unket, gick tvärs över rummet, och uppför en trappa. Plötsligt hördes stridsrop på gatan utanför. Konstantin befann sig nu i ett mindre rum, och han tog sig försiktigt fram till fönstret där han gläntade på fönsterluckorna, dels för att se vad som försiggick på gatan, och dels för att släppa in något mera ljus i rummet. Amerikanska bandvagnar rullade längre ned på gatan, och inte någonstans såg Konstantin någon tysk uniform. I det svaga ljus som han släppt in i rummet såg han ett dammigt häfte som låg på ett bord. Det kommunistiska manifestet. Konstantin skrattade åt ironin, men skrattet var uppgivet. Vad hade hänt med de senaste månadernas drömmar?

I samma stund som Konstantin hörde några storma in i det hus där han tagit skydd från skyfallet, slog han upp en sida i häftet framför sig. På de gulnade sidorna stod det: ”Kräver det djup insikt att förstå, att förändringar i en mans materiella och sociala livsvillkor medför förändringar även beträffande hans idéer, åsikter och uppfattningar, med ett ord, hans medvetande?”