"Symbios”
av Teodora Pasca

"Hjärtan kan inte ljuga för varandra" säger du

Men visst kan de plötsligt stängas
Klaffar likt portar, slår hårt i ett drag
Som håller kylan fångas
Där ute ett tag

Hjärtan som behåller sitt eget värme
Då världens pressande krav får den att bli sämre

Klaffar behöver tid för att öppnas,
Att slå på de gör att allt kan krossas

Med påtvingad yttre styrka riskera
Att varma känslor plötsligt förskjutas

Innanför porten som håller den trygg
Inte undangömd, inte heller skygg

Men visst är det så, att ord kan vara en pina
Ibland rentav en omöjlighet att låta de vara fria
Ut bakom klaffarna och portarna mina
Där de får sova och återigen vila

Efter alla elchocker att återuppliva
Det hjärta vars egen puls är den rätta

Men som alltför ofta och automatiskt
Slår i takt med andras fria vilja,
Tills en dag, helt magiskt
Den återigen kan skilja

Mellan kyla och värme
Glädje och sorg,

Allt som är lust
Och allt som är tvång

Den egna moralen framför andras gunst
Mina älskade ord istället för deras sång

Ibland får man skilja på hjärtan som slår,
Då otakt kan få den ena att dö
"Vad är bäst?" kan man fråga sig, när man är ute och går
Att hjärtan skiljs åt om den ena är slö?

Utan ett ord, utan igenkännande blickar
Får man varandra telepatiskt skicka

De osagda känslor, längtan och tröst
Får i en annan livsform, en ny röst

Där ute, i hjärtans ultimata paradis
Får de leva på sitt eget symbiotiska vis


(Maj 2014 Copyright © Teodora Pasca)
Foto: Karin Knowing