När jag åter nu vandrar dess gator förströdd
hörs den sång jag försökt ha ihjäl,
och förlorar mig själv i den stad jag är född,
och finner min förlorade själ.

Nu äntligen, nu äntligen, nu äntligen är jag hemma,
som den goa gôbbe jag aldrig fick bli med min hesa och rosliga stämma,
nynnar jag högt på den sången jag hör,
så att skrikande måsarna flyger.
En vankande gubbe på kajen jag stör,
så bort ifrån kajen han smyger.

Jag hör hur den sjunger en nyare sång,
en sång utan hamnstadsgemyten.
Inte om det som har varit en gång,
med stress och med spårvagnars byten.

Nu äntligen, nu äntligen, nu äntligen kan jag höra,
hur staden jag flydde för länge sen kan det nya inte beröra.
Jag skrålar nu ohämmat sången som ny
föds i min sjungande hjärna.
Vid kajen där gubben och måsen hann fly
finns nu heller inte en tärna.

I den vintriga staden,
blir jag en uti raden,
som besjunger de gråsköna husen.
Utan falsk nostalgi
för den plats jag är i,
och sången jag sjunger gör susen

Nu äntligen, nu äntligen, nu äntligen får jag finnas
i den staden jag fötts fanns minnen, fanns minnen jag inte vill minnas.
I staden jag fått nya vänner
som kan dela min glädje och sorg,
och allting jag kände och känner.
Den staden, den är Göteborg.