dagarna passerar
och jag upplever det som att tiden accelererar.
det är ormar i gräset
men jag är som ett spöke och du kan inte se mig.

jag förnimmer en tid när du valde att vara deskriptiv, om hur och vad och när (fan vad jag önskar att du var agnostisk).
men vad vet jag, jag kallas ju idiosynkratisk.

försjunken i kontemplation där jag begrundar min nuvarande situation
av de fåtal gånger jag uppskattat att uppleva denna fascinerande alienation.

begriper inte vad som hänt, hur min hjärna börjat ruttna där inuti.
hur minnena jag hade, som jag länge försökt glömma, försvunnit.
men de gick inte ensamma.
mer följde ner i detta mörka hål.
nOll fokus.
allt är diffust och inget är klart och absolut.



kärleken är en drog, det är vad jag hört, men kärlek är en sjukdom som sakta bryter ner en.

kanske blev jag bedragen, som jag sa, vad vet jag?
vad vet jag?