Han sitter på fuktig kartong, i ett hörn och fryser

Han är orakad, hans kläder är smutsiga

och skorna hans är det hål i

Hans uppsyn är minst sagt undermålig

om inte rentav skrämmande och han är trött

Trött ända in i själ  och benmärg

där på gatan där  livet tappat sin färg

Han är omgiven av kroppar, ansikten

Blanka ansikten, utan uttryck, utan ögon - de ser honom inte

De ser inte honom där han sitter och ber 

om lite hjärta och medmänsklighet

De ser inte honom, känner inte vad han känner

Några har en gång varit hans vänner

men de vet inte längre vad han känner

De känner inte den smärta som bränner sönder hans innanmäte

Han har en historia, en bakgrund, han är både ett före och ett efter

Han har haft vänner, dansat i kärlek och älskat

och vårdat de barn som föddes ur den, sett världen, glatts åt färden

men något hände, livet vände och han blev en ingen för omvärlden

 Han hör inte glädjen i sången som flickan i rosa sjunger

för det enda han har att bottna i är sin hunger

Den river och sliter därinne någonstans

och han önskar mer än nåt annat att den inte fanns

En tant och hennes hund promenerar längs gatan

hans gata, hans hem och han tänker

"satan, att en jävla jycke ska ha det bättre än mig

Den får säkert somna varje natt tätt intill

och sätta tänderna i en saftig köttbit precis när fan den vill" 

En kostymnisse i kritstrecksgrått springer förbi där många andra gått

som flickan i rosa eller tanten i turkosblått med hunden

som alltid får vara nöjd och mätt för stunden

Kostymen är snygg och proper och han tänker

att vi egentligen alla kan liknas vid en samling isotoper

i grunden rätt lika men med olika masstal

vilket påverkar vår stabilitet och smältpunkt

Han hade nått sin smältpunkt och passerat den

Han hade stått på kanten, tappat stabiliteten och balansen

och hans tillvaro hade decimerats och av hans medborgarskap

återstod bara kyligt utanförskap, ensamhet och gråskaliga nyanser

Är det vad som skiljer oss åt?

Chanser, och hur vi möter dom

Vi ser alla upp mot samma stjärnor i samma rymd,

även fast hans sikt var aningen skymd

Hans himmel liksom försvinner i ett vimmel av människor, stressade själar 

som ilar runt, tycker synd om sig själva, och grälar

om för honom fullkomligt oväsentliga saker

proppar sig mätta på diverse godsaker och sen springer ännu snabbare hem

och äter ännu mer, middag klockan fem

Ett gäng tonårsgrabbar cyklar förbi och han minns hur det var

att leva då, i den odödliga ungdomens tid, tjuvåkning på bussen,

gatlopp på moppen och hur det kändes att kunna le inifrån och utanpå

för att hon med stort H snuddade vid din arm i kön på lunchrasten

Den lyckan är förgången, den tiden är förbi och numera

definierar han klyftan, den mörka kontrasten

i livets selektiva grymhet som klyver tillvaron i två:

de som får känna tillhörighet och värme och glädje

och le både inuti och utanpå och de som halkat utanför

och får sitta hungriga i ett hörn och frysa och se på