Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ni Hedningar


Ni kastade ut mig, lät mig gå på plankan
med bakbundna händer och förbundna ögon

Sedan skrek ni åt mig att hoppa
När jag vägrade stack ni era ord i mig

Först den långa fasansfulla väntan



Så den hårda knuffen i ryggen, och
hur jag sjunker som en sten till botten

Att dö var inte det värsta.




Fri vers av Annie b'larsson VIP
Läst 698 gånger och applåderad av 32 personer
Publicerad 2015-01-10 18:57



Bookmark and Share


  Engel
Det är inte lätt när man förstår saker som ingen vill förstå. Sticks and stones...
2017-01-23

  Lars Bertilsson
väldigt bra fortsätt med den stilen
2016-06-13

  mike irow
konstanterande är superrrrrrb!!!!
och hela dikten....
2016-04-20

  petter rost VIP
Givetvis är det du som höjer också denna fackla mot en pest som tycks sprida sej i skydd av en ännu alltför tät tystnad: mobbning och inte minst dess moderna form, näthat. Slutraden är inte bara en poetiskt stark formulering – den berättar ocskå en sanning.
2015-01-26

    ej medlem längre
En fantastisk dikt, en bildrik metafor
allt kändes äkta mycket bra
2015-01-15

  Connie VIP
Den tog verkligen! Så otroligt bra beskrivet!
2015-01-13

    ej medlem längre
Berörande...
2015-01-10

  häggström
Levande trots innehållet och avslutet. En så skickligt skriven text.
2015-01-10

  Senta VIP
Smärtsamt och berörande...
2015-01-10
  > Nästa text
< Föregående

Annie b'larsson
Annie b'larsson VIP