Nu sträcker lindarna sina armar
mot den vederstyggliga molnfiguren
kletar sig i dess damm
som har fötts av rymden
och det glimmar i rännstenen
Du milde, vad det glimmar!
Som en blinkning i Madges öga
som en droppe på hennes kind
Någon okänd smekte min skuldra
och jag trodde att det var hon
Alldeles nyss, min pryglade skuldra
– någon okänd, en vänlig själ
Men andra händer lyfte mitt huvud
brutalt i håret
tvingade mina ögon att se
regnnattens sista timme
släppte mig sedan än hårdare
mot det iskalla träet
sårade ett sårat ansikte
hånade, skändade mig
ty jag är ett
förhatligt lejon

Mina händer var
liksom min tro och mina drömmar
starka och fria
men jag är bakbunden nu
och ser utan fruktan
döden i vitögat

Någon skar en skåra
i mitt ansikte
någon annan strödde salt
i varenda blodfläck på min kropp
”för att stoppa flödet
och eventuella infektioner”
Jag kan ännu höra hans skratt
kan ännu känna kängorna
som sparkade mig
och veta vad jag tänkte då:
Madge!
och hur ivrigt jag önskade
mig död

Lindarna blommade
nästan överenergiskt
där jag fann dig
Upphöjd på en sten
omgiven av vilda rosor
som inte växte någon annanstans
tycktes du vänta på mig

Madge, min älskade Madge!
Vad händer när jag dör
strör de salt
på min huvudlösa hals
Förlåt, jag vill bara veta
Nu ser jag lindarnas skelett
jag hör folket nedanför väsnas
någon spottade just
på min rygg
Jag undrar
skulle han ha spottat
om han hade vetat
hur lätt jag har kunnat fly
men valt det andra
mitt hjärtas väg
hur mycket jag har längtat efter
dottern till en
pöbelhora

Det gör ont att lyftas
upp på knäna
bli stående sådan en stund
med en rygg så sargad
som min
Min gud, Madge, vad det glimmar!
Det glimmar så svårt
att mina ögon vill brista
spricka upp och gå sönder
sprutas över din kista
var den än är
Det gör ont att släpas
de åtta metrarna
från vagnen upp till schavotten
i ett hår som luggats
så många gånger
att tvingas ned mot ett träunderlag
hårt som den djupfrusna snö
med ett bröst
som pressats till ytterlighet
under så många månader
Den vetskapen gör dubbelt ont
att snart skall någon
höja mitt huvud inför hopen
så som man gjorde med ditt
och kasta det i en korg

Nu var den där igen
den smeksamma klappen
Bödeln! Det var han!
Varför i all världen..?!
Varför? Varför?
Åh, han gav mig just
Den sista hälsningen från
Duvan
och om ett ögonblick…
… dödar han mig.



27/3 1988