Så fort jag öppnar öronen och lyssnar in mitt liv, svider det som fan i näsan. Det är inte tyst, mitt liv, nej det tjuter, visslar och surrar högt - och jag försäkrar dig att det inte är mig det är fel på. Inte mig, i varje fall inte mina öron, men det är möjligt att det har hänt någonting med näsan för den sticker och svider - och ögonen tåras utan att jag egentligen vet vad de sysslar med. Den kalla pirrande känslan sprider sig ner genom kroppen medan de tysta ljuden pressar sig mot mig och huden reagerar på dess resonans. Då ställer sig hårstråna käpprakt upp över armarna och en kåre löpper brådskande ner längs med ryggen. Jag ryser till och den stickande smärtan i näsan vässas tills ögonen brister och vattnet läcker ut över ansiktet. Det rinner ut, både ut ur ögon och ut ur näsa och jag kan känna hur också saliven skockas i gommens mörka vrår. Vid det här laget råder jag mig själv att genast sluta öronen igen. Sluta öronen och sluta lyssna, sluta känna och istället torka undan snor och tårar - och spotta ut allt det där som sammlats i min mun. Men med desssa kalla fingrar sprids ingen värme genom kroppen och trots att alla sunda väntskor retirerat tillbaka, tillbaka till sina lugna vrår, trots detta så avtar ingenting. Det enda jag kan göra är att låta det skölja över mig och njuta av det så gott det går, för detta är ett ögonblick i livet.