De stirrar och undrar vem den sorgsne är,
han som alltid föredrar den ensammes sfär.

Jag är han som alltid sitter tyst på skuggans säte,
han med ett hjärta som skriker utan läte.

Vad jag önskar är att bli vad de döda var,
lika älskad som min mor lika älskbar som min far.

För i ensamheten är mitt hjärta blind,
tyst famlar den i mörkret efter dödens grind.


Sedan jag träffade dig växte min själ och skugga,
den plats där kärlekens ljus aldrig fått hugga.

Ditt leende tände liv i min kalla kropp,
och åter gav du mig tro att här finns hopp.

Nu ser jag, med den klares blick,
att kärlek återfinns, även ur dåligt skick.