Den skenheliga familjen. Ytan intakt. Dom falska leendena. Under allting, kaos. Brist. Gränslöshet. Barnens självkänsla ihålig. Kärleken som sover. Vänligheten och den kristna etiketten, ett svek och en förolämpning som man måste svälja ner. Pladdret bara en outhärdlig tystnad. Barnet sväljer och sväljer och sväljer sin vrede tills det når en annan nivå, utav eufori. Sjukt men underbart skönt. Teater. Förställning. Ensamhet.
Många kompisar och full aktivitet. Undernäring. Mamma är känslomässigt djupfryst. Pappa knullar tonåringar. I Jesu namn till bords vi gå. Stänga av, stänga av. Barnet börjar få suicidtankar, 10 år gammal, och masturberar frenetiskt. Framåt, framåt. Det nya, det nya. Fantomen. Mindervärdeskomplex. Spela tuff. Barnet skolkar och går omkring på sjukhuset där det föddes och tänker: "Det kommer att gå dåligt för mej när jag blir vuxen, det kommer att gå dåligt för mej när jag blir vuxen..."
Mamma skämtar om dom schizofrena på sitt jobb vid frukosten. Pappa knullar på i Thailand där han bosatt sej, under täckmanteln att han missionerar. Barnet runkar. Mamma tittar på TV. Sätta på TV och stänga av. Kaosfamiljen. Ett utav dom äldre barnen fullkomligt exploderar en julafton, skäller ut mamman och pappan, jämnar dom med marken. Pappa åker tillbaka till Thailand och knullar vidare. Mamma är ett mysterium. Hur kan hon överleva med så många livslögner? Ser hon ingenting? Yngsta barnet börjar bli psykiskt sjuk. Detta ordnar Gud mantrar den så kallade mamman.
Ingen dialog, inga djupare samtal. Parallella liv. Ensamhet. Tomhet. Död. Helvetet.