Åh dessa ändlösa nätter!
Rolöst, själlöst, mållöst snurrande
Blodfylld hjärna ger tankarna näring,
hjärtat är döende då hjärnan lever
Parasiterande på kostnad av själen – av hjärtat!
Länge jag planlöst hankat mig fram,
utan att känna, utan att längta – utan att leva!

Sakta, trevande, likt en skör blomma
tinar hjärtat upp mer och mer
av dina ord som når mitt öra,
av ditt varma skratt som bubblar fram
värms jag som av en nytänd brasa
en kall, mörk snöfiltad vinternatt

Det okända – det skrämmande och de höga berg,
krymper inför det sken
min längtan ger