Sedan maran red honom för första gången och mörkret svalde hans själ
Klarar han ej längre av den stora skaran, inte ens de som vill honom väl
Men intill lägereldens sprakande glöd
I vindskyddets tystnad glöms alla tankar på död
En ensam vandrare, en tysthetens man
Alltjämt sedan dagen han från samhället försvann
En ensam vandrare, bland barrskog och sjö
Gav sig av djupt in i skogen för att ta sitt adjö

Men när morgonsolen kom och dimman lättade
Kom han att minnas något hans farfar en gång berättade
Om hur knölsvanhanen enbart hörs sjunga då döden är på ingång
Och hur han leder en vidare vid det totala mörkrets intrång

Mannen log och la sig för att dikta i en solig glänta
Ja, mannen log och skrev i sin bok:
"Må hända får ödet vänta,
men en dag skall högt höras knölsvanens mystiska sång
Den skall då eka över sjöar och fjäll, den skall då eka över stadens betong
Över fabriker, gator och torg
Då djupt in i skogen en ensam man slutligen befrias från sorg".