Jag har byggt en enkel koja
av tre stolar och en filt
för att hålla ljuset ute
men jag behöver en filt till
för ännu ser jag huden
som du omfamnat och kysst
jag sa det aldrig skulle hända
jag viskade det nyss

men det är redan försent
jag har spelat ut min roll
du vill mig inget mer
för du och jag är noll
det är redan försent
du är bortom min kontroll
jag kan aldrig vända om
för du och jag är noll

I kojan som jag byggt
förvarar jag ett skrin
det har rosa vassa kanter
av spegelblankt porslin
där samlar jag på orden
som du tuggat och spytt upp
det är en söndertrasad sörja
som jag vårdar ömt och tryggt

men det är redan försent
jag har spelat ut min roll
du vill mig inget mer
för du och jag är noll
det är redan försent
du är bortom min kontroll
jag kan aldrig vända om
för du och jag är noll

Men jag ska riva sönder kojan
som håller ljuset på distans
och ställa mig vid spegeln
naken med mitt skrin i hand
sen smörja in den sörjan
som du lämnat kvar hos mig
på kroppen och sen dansa
i ett solregn bort från dig

och om vi skulle ses
någonstans ner på stan
ska jag tänka på den sörjan
som mitt solregn sköljde av
och sen smila stort och brett
och vinka när du går förbi
säga lycka till i livet
vi ses aldrig mer igen

för det är redan försent
jag orkar inte mer
orkar inte stanna kvar
och spela död för dig nå mer
orkar inte hålla masken
och låtsas va din vän
jag går min egen väg nu
vi ses aldrig mer igen