Form, utseende och ljud. De tre orden beskriver drömmarnas vinter.

En ljus vinter dag med härlig temperatur började uppenbara sig en tidig söndag morgon. Ljuset närmar sig den mörkbruna trä stugan som pumpar ut rök mot skyn.

De var lovat vind och snö men man kunde ej skåda något förutom härligt ljussken mot den 3decimeter höga lagret av julesnö. En sak försvinner och en annan sak tillkommer, så fungerar det, röken syns ej till något mera och spår har skapats i snön, kunskap ska samlas. Den lovande vinden och snön trädde fram och täckte igen spåren.

Denna dag var det en ung kvinna som var ute och försökte samla kunskap, utrustad med en tunn filt, shurikens och slutligen ett svärd på ryggen.
Kvinnan hade inget huvudplagg förutom en huvudplatta gjort av metall med ett tecken som liknande någon slags äldre tribal, men det hindrade inte håret från att leva med vinden, helt fritt och vackert.
Hon var lång, normal kroppsbyggnad och ett av det finaste ansikte som världen någonsin skådat, men det som var speciellt var hennes ögon, dom var helt vita som ett väldigt tunt lager snö på blank is. Ögonen kan tänkas vara livlösa men det var raka motsatsen, det var en kall syn men en underbar sådan. Med lätta steg vandrade denna varelse i skogen och uppfattade information. Ögonen såg det mesta och hade enormt kunskapsminne. Allt från växter till ljus snappade ögonen upp, allting blev lagrat som historia. Med de ögonen kan man nästan se igenom det mesta, allt från materia till ens människas tankar, de läser av allting. Det verkade som att hon var ensam i skogen, inget djur syntes till, inte en fågel. Hon vandrade lugnt vidare och såg sig omkring, som att allting var något nytt för henne. Samtidigt som hon vandrade så läste hon av sina egna tankar noga, hon stängde ögonen och koncentrerade sig på allt ljud omkring henne, det var vind som var helt ljuvlig men en slags blandad ton eftersom det blåste men med en härlig ljus inner ton, men det stördes av allt snö som var i vinden. Hon försöker nå det inre ljudet men det går ej att göra ljudet klart, hon pressar ögonlocken hårt snabbt sen öppnar hon dom och går vidare. Hon analyserar snöns form på marken på olika träd, snön har kommit snabbt och från norr, det är lite vågigt av sig pga. att det är inne i skogen och det är olika vind överallt när det är träd ivägen. Snöns utseende är helt klart med ljus med snabbt växlande sken, som att flera ädelstenar döljer sig i snön.

Samtidigt som hon kollar ner i marken på glittret så märker hon att det är svaga spår av något djur med tassar som vandrat där, hon ser runt om henne att det är fler, kan hon ha missat de första spåren? Hennes ögon har en synvinkel på 359grader.Hon följer spåren en bit och konstaterar att det är varg spår som är fyra timmar gamla.
Spåren blir bara fler och fler men hon går alldeles lugnt och tänker på skogens framtid, hur den kommer klara sig när människan än en gång drabbas av hat och använder våld.

Hon tänker på sin barndom, en grym scen med förstörelse och blod. Eftersom hon är rätt så gammal egentligen så har hon upplevd grymhet i den förra tiden, men i våran värld är hon ung, allting förutom det som är på insidan. Den ljusa dagen börjar mörkna och han gått en lång bit och följt varg spåren. Hon går lugnt ut från skogen, då… då ser hon det vackraste som hon någonsin skådat.

Det var en väg helt utan snö, man såg klar is och rakt ner till botten fast med vissa brytningar i isen, det var en halv meter snö på isen med en meter höga kanter vid vägen. Snön gnistrade så mycket som att det blinkade i vågor, snön var helt utjämnad förutom vid de lite högre kanterna. Det var en ganska mjuk mörk himmel med en perfekt stjärnhimmel. Vägen var en bit och efter ett tiotal meter så blev vägen bredare och det gick lite uppåt. Hon följde vägen och kom till ett mer öppnare ställe med lite lutning, då fick hon syn på ett halvt dussin vargar, mörk brun päls med silvergrå päls vid benen, svansen hängde och ögonen var gula med skarp svart pupiller. De tog försiktiga steg på isen men hade ändå blicken på kvinnan, läget var spänt men inte för kvinnan, hon gick sakta men säkert emot vargarna.

Norrsken hade uppkommit undertiden hon hade blicken på vargarna, norrskenet var just över vargarna och det var väldigt originellt, det ”föll” lite norrsken ner mot vargarna, som att det var pga. att dom var där. När hon var 50 meter ifrån vargarna så kände hon en ond känsla, snabbare än ögat så var hennes hand på handfästet på svärdet. Hon stannade upp och kollade på vargarna, är dom verkligen onda?
Denna kvinna är nog den snällaste personen, hon är endast van vid vänlighet och har uteslutit all våld och ondska, men när hon ser sådär vänliga djur ha onda tankar så tappar hon all förtroende för djuren. Fast dom tillhör denna vackra vinter så är det sorgligt, allting som finns här bygger upp vintern, och tyvärr så är en del ondska.
Hennes sorg rinner ner för bröstet och hon drar sitt svärd.

Allting börjar med lätta steg emot vargarna, till slut springer hon i full fart emot vargarna med svärdet i anfalls position. Vargarna står bara helt still och lägger sig i den djupa vackra snövallen, då viskar kvinnan för sig själv: ”Ni rör inte snön.”

Hon möter vargarna och den vackra isen blir märkt av blod.

Efter en timma så är kvinnan mitt på blank is krypandes med sitt svärd i handen, helt rött, som resten av hennes kropp. Små skär sår överallt förutom i ansiktet, ögonen är lika vita och levande. Hon flyr till ingenting, hon försöker endast undgå döden.
Hon fick en surrealistisk tanke, om platsen utanför skogen, det vackraste området någonsin. Plötsligt när hon var i sina djupaste tankar så brast isen av någon orsak.

Hon blir chockad men försöker förstå situationen, men det finns inte mycket att göra.
På väg ner mot botten med hennes svärd i handen så tänker hon varför det var tvungen att bli så här, pga. vinterns is?, Vargar? Eller är det bara så att världen har blivit grymmare? Hon har ögonen helt öppna och skådar havet i vintertid, fascinerande eftersom det är helt tomt, endast kristall blå färg kan man se.

Varför var en av världen vackraste varelser tvungen att sluta sitt långa liv här? Mitt i vintern, i kylan och bland blod. Är ödet bestämt när man föds? Varför ska en så speciell person behöva dö? Alla dör väl så det finns inget man kan göra.

Hennes hjärta slår dom sista gångerna och slagen börjar bli svagare och svagare, när slagen inte hörs något mera så tappar hon svärdet men ögonen är fortfarande helt vita fulla med liv och de läser fortfarande av allting.

Idag förlorade vi en speciell och en av dom finaste och klokaste varelserna på jorden, hennes namn var Fuyu Byakugan.

Fuyu Byakugan = Vinter vita ögon (Japanska)