jag lever på existensminimum
men har det bättre än många
jag har ju mat, och möbler i mitt rum
och ett jobb, fastän dagarna är långa

jag kämpar så hårt för att hitta balansen
mellan lyckan, sorgen och livet
jag fyller min kropp med olika substanser
när jag känner mig allt för uppgiven

jag har det väl helt okej ändå
jag har familj och några vänner
jag är väl en helt okej person
jag skulle tro att de som känner mig

skulle säga att hon är en trevlig en
men kanske lite tystlåten
men det är svårt att säga något meningsfullt
när man aldrig trott meningen

mina tankar är ofta ljusa
men de är ganska ytliga
där längst ner i själen
där är det oftast ganska svart

och jag älskar livet i teorin
men har svårt att känna det i hjärtat
men det värsta med mitt liv
det är nog det att jag har insett att

jag har egentligen allt jag behöver
jag har allt jag vill ha
jag har hem, familj och vänner
men jag mår ändå inte bra

och jag tror inte på rikedomar
jag tror inte på den rätta
jag tror inte på ödet, eller gud
eller på någon högre makt

nej jag tror att allt bara är som det är
man bara väntar ut sin tid
man bara gör en massa saker
för att fördriva sitt liv

jag har förstått att man bara letar
efter nått som inte existerar
efter nått som hittats på i sagorna
för att få folk att vilja leva