Du rev ner det berg
som alltid vuxit på mina axlar
med en smekning

klöv du det i mikroskopiska kristaller
jag skimrade i dina ögon
lätt som en fjäder
i dina armar

och min ständigt strilande ström
var inte längre tårar
utan livets källa

tillräckligt
för att hålla oss unga
i oändlighet





...





men de händer
som en gång

smekte mig så skör

de vilar nu i någon annans

svårt att se att känslan
nånsin dör
att man inte
var menade tillsammans

de smeker någon annans hår nu
de plåstrar någon annans sår nu
de letar sig långsamt upp
längst med någon annans lår nu




...





Minns de mig, hur jag känns?
Som fingrarna minns
sitt instrument
Min kropp
Mina ömma punkter
Den takt min bröstkorg
höjer sig och sjunker







Det var lätt
lätt att andas
lätt att le
lätt att leva

Det är tungt
tungt att tänka
tungt att tro
tungt att veta