Blåbärssylt
Ute är allting grått. Det skymmer till kväll och vind och regn suddar ut Turistens Klagan av Cornelis spelar i radion och jag minns dig säga att det var mina skratt du hörde i den. En hel evighet har passerat sen dess och minnen darrar till i mig i takt med tårarna som faller från ögonvrår, och skårar mina kinder som de pinnar vi skrev glädje med i sanden. Och om jag blundar tillräckligt länge och tillräckligt hårt kan jag fortfarande känna din värme, och jag kan se digoch dina mjuka, plufsiga kinder, och hur du ler mot mig. Vi sprang barfota i ångermanländskt sommargräs, vi sköt maskrosor på varandra, vi räknade stjärnfall och myggbett, vi skrattade hysteriskt och hejdlöst, vi grät Vi delade skratt och tankar och sorg och när det där galet stora blev på tok för stort för mig, tog du hjältelikt emot varje tår och du visade mig vad som verkligen läker sår, och du fick mig att le även när jag trodde att jag inte kunde det. Våra skratt var avslappnade och anspråkslösa, och det vi hade liksom bara var utan krav, och utan förväntningar. Vi hade något väldigt fint, och där fanns förståelse och resonans. Du var den mesta för mig, och jag tänkte aldrig något annat än att det alltid skulle vara så i evighet. Din närvaro i mitt liv var lika sjävklar som att jorden är rund och himlen är blå och de var få som fick mig att känna mig älskad, i trygghet, just så som du gjorde. Men ingenting är självklart. Och ingenting varar i evighet. Tidens gång gör livets visa, och dödens. Och dödens toner skulle eka även i dig. En hel evighet har passerat sen den dagen du slets ifrån mig och allting blev mörkt i dig, och älskade mormor, du fattas mig.
Fri vers
av
Sanna Forsman
Läst 417 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2015-03-27 18:07
|
Nästa text
Föregående
Sanna Forsman |