Ett normalt liv med lagom stor men inte alltför stor tomt och ett hus med tre sovrum.
Två barn och en man är idealet.
Ett jobb med en lön som ligger vid eller är över tjugo tusen.
Varje sommar resa till Grekland.
En fredag spenderad framför tvn med en påse Esterella chips och Let`s Dance.
Efter 10 dryga år har konflikterna inte diskuterats ut och det blir istället skilsmässa.
Efter 4 månader hittat en ny som blir mina barns "plastpappa"
Han är schysst, har två egna barn, kör barnen till träningarna, lagar god pasta med köttfärssås. Kanske bara dom rätta känslorna som fattas för honom och istället bara bekvämligheten jag hittat.


Är nu 17 men om ca 9 år så är det jag som kommer vara fast i den sitsen.
Jag kan välja att spela bort allt, och välja det obekväma före det bekväma.
Men vad har jag då att vila mitt huvud på?
Kommer jag ens uppnå lycka i mitt liv om jag inte strävar efter denna livsstil?
Kommer jag vara ett av samhällets stora misstag om jag väljer en annan väg?
Min vänner kollar på mig skeptiskt och idiotiskt när jag kritiserar att leva livet på detta vis. Jag vill inte tänka i tunnel version men jag antar att jag måste.
Detta är enda sättet att vara lycklig.