Du målar ditt vara
som ett hav på en duk
och du piskas av vågor
när du spejar på huk
intill fören på koggen
som från hemmet dig för
ut i äventyrsbruset
det som lockar, förför

Du fjärmas med vinden
du är ensam och stark
dina drömmar bär segel
mot en hägrande mark
Sedan lämnar du båten
ser den driva iväg
och du vandrar från stranden
med små skyndande steg

ser vart vindarna fört dig
och vart än du skall gå
syns en snäcka som lyser
mot en fond som är grå

Med dagsmejans insikt
i din skog på din ö
och till bruset av hav som
föder våg som skall dö
stilla uppger du tanken
på att fly någonstans
för snart somnar all längtan
i en falnande glans

Om ändå naturen
på den plats som du fann
blommar yster och älsklig
likt den dag du försvann
kommer koggen vid stranden
för att åter gå ut
lika rastlös som livet
när det anar sitt slut

ser vart vindarna fört dig
de som drog i dig så
när en snäcka på stranden
ingenstans mäktar gå

Så stundom, vid afton,
blir din ö till en cell
och de syner som lockat
i dess jord varje kväll
står som tysta och mörka
och de bränner din själ
den som längtade frihet
och sin oskrivna del

Då blickar mot havet
du med det som du vet
bor i minnet om lusten
och en död villighet
Att det finns ingen ände
du är ny vart du går
som en suktande främling
med en dröm om en vår

ser vart vindarna fört dig
all den resandes flit
snäckan krossas på stranden
för du gick aldrig dit.



23/3 2015