Morfar satt småleende i fören på den gamla träekan. Hans blågrå ögon spanade ut över det blå havet och horisonten. Det var sen eftermiddag men solen sken, det var nästan vindstilla och en av årets varmaste dagar. Morfar hade tagit av sig sin seglarjacka och sin skjorta och satt nu i bara linnet. För mig som 15 åring var det obegripligt hur han klarade att ha så pass mycket kläder på sig mitt i sommaren. Själv svettades jag ymnigt och kände hur solen brände sönder mina axlar och mitt bröst, allt medan jag slet med de otympliga årorna. Halvannan timme innan hade utombordaren snurrat och surrat sin tvåtaktssång. Morfar och jag var på fisketur och jag hade övertalat honom att byta de gamla fiskevattnen mot mer spännande fiskevatten längre ut på havet. Morfar hade varit svår att övertala. Han höll sig helst nära land och precis där vi hade varit hade han alltid fått fisk förr, så han såg ingen större nytta i att ta sig längre ut. Men till sist gav han efter och lät mig starta motorn och ge mig ut på redden. Vi hade åkt en bra bit ut, när jag lite oroligt hade frågat honom om bränsletillgången. ”Ingen fara”, hade han gastat tillbaka, ”Jag tankade båten för en hel tia…” lade han till. ”Tio spänn”, tänkte jag, det räcker väl nätt och jämt till två liter!

Tre sekunder senare hostade båtmotorn till och dog.

Morfar såg förvånat på mig. Slog ut med armarna och lutade sig tillbaka mot relingen och konstaterade torrt: ”Jaha. Där gick bensinen. Jag é över 80 år och du är 15, så nu är det bara för dig att ro oss hem.” Sedan tog han fram sin pipa ur innerfickan, stoppade den full med tobak och tände den förnöjsamt. Själv drog jag upp motorn, plockade fram årorna och började valhänt att ro den tröga båten mot Valbodalen igen. Vi satt där, upptagna var och en med sitt i värmen när morfar började tala.

”Där borta, vid berget i Graverne var jag med om att skjuta ned ett tyskt Junkerplan under kriget. Det var i april 1940. Tysken hade gått in i både Danmark och i Norge och vi räknade med att det skulle vara vår tur nu. Dagen innan hade ett tyskt plan skjutits ned inne i Uddevalla, och vi trodde att den här hade kommit för att spana. Underbefälet vi hade väntade inte in någon order uppifrån, utan gav oss chansen att skjuta direkt. Jävlar vad vi brassade på. Stenhuggarpojkarne och jag. Tysken hade inte en chans.” Han nickade eftertänksamt vid minnet. ”Underbefälet, ja, nu minns jag inte vad karln hette, men han var också härifrån fick en offentlig utskällning av översten, nazist som han var, och var så illa sedd utav befälen efter skjutningen att han så småningom förflyttades - han med.”
”Han med?”anmärkte jag.
”Ja.” Morfar tystnade. Jag kastade en blick över axeln, men hans blick var drömmande och långt bort ifrån båten. ”De gjorde så då. Under kriget. Att alla våra officerare förflyttades. Det var nästan lite sjukt över det, men jag pratade med din farfar om den saken och han visste då bestämt varför de gjorde så.” Min farfar hade varit fanjunkare under kriget, ja, det hade han förresten varit under hela sin militära karriär. För som obildad bondson utan studentexamen gick det inte att avancera högre upp inom militärmakten. ”Jo, se de förflyttade alla officerare som var födda i Bohuslän till andra regementen över hela Sverige. Nästan alla underofficerare också. Din farfar förflyttades upp till norrland till exempel. Och katten, tror du inte att de förflyttade både hallänningar och blekingar och den enda skåning som varit officer vid Bohusläns regemente i samma veva. Istället kom där Göteborgare, Skaraborgare och Stockholmare. Översten han var Stockholmare. Från en fin familj. Och de var nazister var enda en.” slog morfar fast. ”Var enda en av dem var det. De skålade för Hitler och Tyskland vid sina middagar och sjöng den där förbannade Horst Wessel sången.”
”Men varför byta ut de där officerarna om det bara skulle hit nya?” undrade jag.
”De litade inte på dem! Jag vet inte vad de hade tänk sig att bohuslänska officerare skulle hitta på, men det var klart som korvspad att de skulle undan. Och kvickt gick det också. Precis som 1905…”
”1905?”
”Ja, unionsupplösningen.”
”Vaddå? Vad hände då?”
”Lär ni er ingenting i skolan nu för tiden?” Skrockade morfar. ”Du vet väl att där var en unionsupplösning?”
”Ja det är klart.” Sa jag häftigt. Solen, värmen och den insinuanta tonen gjorde mig irriterad, men samtidigt nyfiken.
”Jo men. Så var det. Min far, Martin, som du förresten är döpt efter, har berättat hur det var. Han mobiliserades strax innan. Han och hela Bohus bataljon fick samlas nere vid Backamo. Det är ett av mina första minnen. När han och mor stod i köket och tog farväl av varandra. Morsan grät, jag grät, liten som jag var och far klappade henne. Aldrig att hon hade gråtit utanför huset, eller ens rört vid farsan, då hade det snackats, men nu stod de i köket och hon grät så det skvalade. Vi ungar fattade ju ingenting. Inte undra på att jag har kvar det minnet, när far slet sig ifrån mor, klappade hennes kind och kastade en snabb blick på oss småbarn innan han klev iväg. Han trodde att han skulle till gränsen. Att de skulle ställas upp mot norrmännen. Men så blev det inte. Istället flyttades hela bataljonen in i landet. Karlskoga, Värmland eller något var det. Mitt ut i naturen i alla fall och dåligt med mat var det, men det var det ju för alla. Ingen fattade vad de gjorde där. 20-25 mil från gränsen, mitt ute i skogen och med ett regemente från Småland strax intill. Under tiden pågick förhandlingar och mobilisering kring gränsen. De stora pojkarna hotade norrmännen med bly och kanoner. Vad jag vet hade inte norrmännen mycket mer än några kulsprutor att sätta emot. Så det hade blivit en ojämn match om det blivit stridigheter. Det var först efteråt, när farsan kommit sig hem och träffade en fiskare från Skien som han fattade sammanhanget. De ville inte ha bohusläningarna med sig i den leken. De visste väl inte på vilken sida som bohusläningarna skulle ställa sig på. Norsk eller svensk? Och med vapen och utrustning i hand hade bohus bataljon kunnat förstärka norrmännen för mycket. Inte så att vågskålen hade fallit över, nej det tror jag inte, men man hade fått sig ett fullständigt uppror på halsen. Det var det som var meningen med den placeringen och med Smålänningarna. De skulle hålla koll på oss, och skjuta i fall vi fick för oss något. Men höll de oss på plats uppe i ingen mans land och utan nyheter och förråd, så visste de att de i alla fall inte ställde till med bråk. Nej, de litar inte på oss bohuslänningar inte. Inte ett dugg.” Morfar tystnade. Det enda som hördes var det stilla plaskandet från mina ovana årtag och surret från en och annan båtmotor långt borta. Att historien skrivs av segraren hade jag ännu inte fått klart för mig, så min morfars ord blev ett uppvaknande.