Att tänka tillbaks på gårdagen är som att iaktta magi.
Cykla upp för dom branta backarna genom dom stora skogarna till att nå den ödelagda sjön med skimrande månljus som lyser.

Det första jag skymta vid ingången var ditt hår uppsatt i en slarvig tofs. Dina frånvarande, sympatiska ögon borrar sig igenom min själ.
Du gör mig så nervös. Du iakttar och läser av mig.

Det mest omöjliga blev möjligt den kvällen.

Jag fick hålla din bleka hand igen, jag fick sätta ditt stripa hår bakom dina öron och jag fick kyssa dig. Jag vet inte hur, jag vet inte varför, Du hade ju för en månad sen sagt att vi två aldrig kommer hända igen. Jag blir så svag när jag känner hur dina händer placerar sig på dom mest ofrestade ställen av min kropp, som min ryggrad eller mina axlar.

Att vi två dansa tillsammans genom kvällen. Låtarna som spelades skulle nog väcka gamla
tonårsminnen hos våra föräldrar. Genom högtalarna eka Robert Smiths röst där han sjöng om oändlig kärlek när han studerar foton på sin älskade, jag håller dig i min famn och vi dansar i en långsam rytm medans vi går i cirklar. Första gången på fem år som jag dansar tryckare och med dig dessutom.

I den stunden kunde jag inte vara mer lycklig. Berusad på alkohol, berusad på lukten av ditt hår, berusad på den ukna lukten av den stickade tröjan som du tagit av din farfar, berusad i dina armar.

Det kommer nog aldrig bli nåt mer av oss efter den kvällen. Men minnet kommer leva inom mig i 1000 år till, när min tillvaro är tunn och skör ska jag tänka på dom ögonblicken och minnas den lyckan man som människa ibland lyckas uppnå.