Jag är aningslös
Du är bara en dimma

Som nittonhundranittiofems gråa ljuskast

Långa skuggor som växer, visar vägen
mot mörkrets innersta, inneslutna väsen

Och jag förlorar dig
Jag sviker dig när jag skälver. Varför släpper jag din hand?

Det var inte meningen.
Men orden studsar mot den vägg av järn min handling har konstruerat

Ekande tomhet sköljer över de tysta marker och fält som skiljer oss. Det som en gång var oss är en nu en hotfull siluett.

Men något berör mig i mörkret, som en viskning från den brinnande kärlek som inte vill lämna mig. Den är inte redo att söka nya band som aldrig skulle bli lika starka.

Jag skyndar över de mörka fälten
Jag sår nya frön i de gapande hål som mina fötter lämnar.