Det tog inte många ögonblick av småkorta nyanser innan
hans medvetande rörde sig runt den lågmälda dagen.
Som ett litet fuktigt och nyförlossat höstlöv slet sig dom där jobbiga
tankarna iväg, neråt i en färgglad spiral av orange och rött.

Ner mot slutet, slutet av det som så ofta är början på det nya.
Att frigöra sig själv genom att binda sig till något nytt och bättre.
Det var så han tänkte.

Funderade kanske inte längre så mycket över varför saker inte blivit
som ödet bestämt långt i förväg.

Långt innan ljuset dansade.

Långt innan mörkret vandrade runt och letade.

Om man inte tar det som blir över och skapar, vad har man då kvar efter allt som finns. Det var så han filosoferade. Små energifyllda vibrationer som bygger och bär upp. Lyfter fram och stödjer. Långt kvar, långt kvar till allt det som varit och ännu längre till allt som är. Sakta svävar drömmen.

Den stannar inte förräns han hoppar av eller vilar.

Någonsin.