23:33
6 juni 1969

Totalt mörker upplöstes till glimtar av intensivt ljus. Strålkastare. Smala ljusstrimmor blev allt bredare. Vitt tak. Ett skrik blev två, sedan tystnad. Jag lyckades tvinga ögonen öppna i mer än två sekunder och kunde, bredvid mig, urskilja sex suddiga figurer i vita rockar med gröna masker snörda runt huvudet. De stod på led och tittade på mig med tomma, uttryckslösa ögon.

”Fyll karet med hennes blod. Snabbt. Vi har inte mycket tid.” viskade någon och de andra i rummet nickade instämmande. Vems blod? Mitt?

”Men gör något då!” skrek jag så att munnen fylldes av blodsmak och vred mig av panik i någons urstarka armar. De maskerade figurerna stod som fastfrusna i det vitkaklade golvet. Jag var obarmhärtigt utstirrad. Det var precis som att de inte förstod mig. Mina ord, min frustration. Jag försökte slita mig loss men märkte ganska snabbt att det inte var någon idé, min kropp var så hårt invirad i en smutsig gammal filt att jag inte kunde röra mig en endaste millimeter. Klaustrofobi. Jag slöt ögonen igen och gallskrek.

Över min högra kind kände jag plötsligt värme, en hand. Den smekte mig varsamt, kärleksfullt. Jag vände huvudet sakta snett bakåt, lyfte på rosa-flammiga ögonlock och fastnade med blicken i ett par isblå ögon som var allt annat än tomma och uttryckslösa. De var vänliga men tårfyllda och till synes livrädda. Tystnad. Ett lugn la sig över mitt bröst och för första gången kände jag mig trygg. Om jag bara hade kunnat behålla det där ögonblicket, tryckt på paus, för alltid. Min önskan bjöd in till besvikelse då det sedan länge var för sent för ett lyckligt slut.

Mamma dog på en nedblodad sjukhusbrits, med mig i sina trötta armar. Kylan ifrån den vitt helkaklade, sterila operationssalen kysste mitt ansikte och vandrade sedan vidare ner under den grisiga filten. Jag frös ända in i benmärgen. Lämna mig inte ensam här.

”Ta honom till rum trettiotre.” dundrade en mansröst bakom en grön mask när han lirkade loss mig ur min döda mammas nu slappa grepp. Jag blev överlämnad till en annan grön mask, figuren med långt blont hår uppsatt i fläta, en kvinna. I hennes ansiktsuttryck fanns inte en tillstymmelse av medkänsla eller trygghet. Lugnet lämnade mitt bröst.

Jag bars med kvicka steg genom korridor efter korridor, försiktigt, som om jag vore tillverkad av allra finaste glas. Uppskattningsvis tog den raska promenaden cirka tio minuter innan vi så småningom kom fram till dörr ”33”. Kvinnan fingrade upp en silvrig nyckel ur sin vänstra bröstficka, låste upp dörren och bar in mig. Vi var ensamma.

Längst in i det nedsläckta, men ändå inte becksvarta, rummet hängde en gigantisk tavla: ”The Last Judgement”, av Giotto Di Bondone, tidigt trettonhundratal. Den föreställde en isblå, korpulent Satan i egen hög person och var en av de allra första målningarna med mörkrets härskare i huvudrollen. På kopian som hängde, nu inte mer än metern, framför mig var dock Satans skäggprydda ansikte bortbränt och ersatt av textraden: ”GUD ÄR EVIG”, av någon underlig anledning. Placerat precis nedanför det enorma konstverket: ett två meter långt altare, utsmyckat med tända ljus i säkert hundratals olika former. Mitt uppe på altaret stod ett guldkantat kar, inte mycket större än ett litet barn.

”Du är Styggelsen!” ropade kvinnan rätt ut i luften och drog med en ursinnig kraft fram mig ur filten. Jag var fri och glömde för ett par sekunder vad som just hänt i andra änden av sjukhuset. Glädjen blev kortvarig. Kvinnan tog ett stadigt grepp om min nakna kropp och jag sänktes sakta ner i karet, storleksmässigt som figursytt för mig och fyllt med en mörk, trögflytande vätska. Blod?

Mellan väggarna studsade orden:

"Vi kastar ut dig, Satan,
alla slags orena andar,
varje satanisk makt,
varje angrepp av den infernaliska motståndaren,
varje legion,
varje djävulsk grupp och sekt,
i namn och i kraft av vår Herre Jesus!"

Det vita taket färgades mörkrött när mitt huvud försvann under ytan. Paus.