Aj!
Han tittar på mig, blicken fylld av drömmar och skräck.
Den ber mig, Se mig.
Jag ser.

Hans florstunna hud har börjat spricka.
I revorna pärlar en skatt fram. Ett glittrande kluster.
Rubinröda ädelstenar av äkta känslor.

Med gemensam kraft strilar de, samlas, bildar mönster.
En abstrakt målning mot mjölkvit botten.
Jag ser.

Hjälp?
Han tittar på mig fortfarande. Stirrar.
Det röda breder ut sig, blir mörkare, tyngre.
Målmedvetet pulserar det ut genom vidöppna sår.
Huden täcks av rött.
Jag är förtrollad.
Kan inte sluta titta.

Ritsch!
Som att dra sönder ett papper. Så lätt. Så otroligt lätt.
Och där ligger det.
Det innersta. Det ömtåliga, kraftfulla, nakna.
Hjärtat.

Ben och muskler och hud och senor. Så otroligt lätt slets de itu.
För att göra synligt det som så noga var dolt.
Det inväntar mig.
Behöver mig.

Jag bad om det. Ville ha det.
Men när det nu ligger där...
En blodig, pulserande klump.
En kladdig, oskyddad muskel.
En bedjande, osjälvständig uppmaning.

Jag tittar på det.
Han tittar på mig.
Nej tack, säger jag artigt.
Jag ska inget ha.