Od släpper sitt öga i Mimers brunn och ser med det andra hur ytan sluter sig därbakom som om det aldrig varit där.

Genom nålsögat i den spegelblanka ytan ser han ljuset i ryggens återsken och skådar allt överallt från ett nu utan slut
och så blinkar det sjunkande ögat tillbaka och synen slocknar.

Allt skall ske innan fallet.